 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Samtalet,
är det någon som minns? Samtalets tid är förbi. Hojtandet, gastandet,
utropstecknen, banderollerna, förstärkarmuller, rock´n´roll,
jag-jag-jag-rösterna. Premierna utdelas i varje västland till den som skriker
högst och som i varje sammanhang marknadsför sig själv: dokusåpan, tv-soffan,
torgscenen, parken, gågatan... överallt pågår den ensidiga kommunikationens
avgrundsvrål.
Samtalet, var förs nu det? På café kan man ännu höra det, om inte caféinnehavaren bestämt sig för att det ska sippra popmusik från takets högtalare (sist jag råkade ut för det var i Köpenhamn, ett café där alla samtal var omöjliga). På slutna samkväm, middagar, ja kanske till och med fester, där man bestämt sig för att samlas runt en måltid, några glas vin, för just ett samtal in i natten. I älskogsbäddens efterdyningar: ett samtal om det alldeles livsavgörande. I telefon kan samtal födas. Men inte i mobiltelefon. Jag ryser när jag ser dessa mobilnarkomaner. Eftersom jag själv bestämt mig för att aldrig skaffa en mobiltelefon har jag också kunnat stå emot det slags "samtal" som är infantiliseringens kännetecken: "Hallå, hör du mig... typ... jo, jag sitter på bussen... var det vitt bröd jag skulle köpa... typ"-samtal. Men i en fåtölj vid en ordinär telefon kan ett genuint samtal födas.
Samtalet som socialt fenomen är snart dött. Hur förhindra de sista resterna att försvinna? Hur åter kultivera samtalet så att det återföds? Bortom tjattret, smattret och gastandet måste det finnas.
Du har så rätt, Thomas!
SvaraRaderaSamtalen finns inte längre, i alla fall inte mellan ungdomar. Går de på krogen och tror att de skall träffa någon är musiken så hög, att det inte går att föra ett normalt samtal. Det finns inget normalt forum idag där pojke-flicka träffas. Ingen vågar lita på någon annan.
Det "normala" idag är att träffas över internet, dvs genom någon betal-sajt där de flesta ljuger om sina fördelar. Trots att alla vet att "alla" ljuger känner sig ungdomarna tryggare på en sådan betal-sajt än de skulle känna över att inleda ett samtal med tjejen/killen som står bakom dem i kön.
Din och min generation har fått uppleva en fantastisk uppväxt, där pojke träffade flicka på ett naturligt sätt och där vi bildade familj.
Under slutet av sjuttio-talet och början av åttio-talet startade vänstern jämställdhetsivern, palestinasjalar var ett måste, vita militärrockar, Afghanistajackor! Velourbyxor för karlar. Vänsterkvinnor skanderade medan vilsna karlar i velourbyxar drog på barnvagnar i demonstrationerna.
Almkramarna i Kungsträdgården fick viss tid i TV, men de flesta, svenskar tyckte nog att de var irriterande.
Vi vanliga svenska ungdomar köpte jeans på "Hollywood" och V-jeans på "Gul och blå". Det här var en del av min uppväxt i tonåren likväl som stockholmssyndromet på Norrmalmstorgg och kronprinsen utnämnande till kung. Vi struntade i skolan och åkte in och ställde oss nedanför slottet och skrek " Heja" till nye Kungen. Vi var otroligt patriotiska och nationella.
Tillbaka till Thomas:
Var tog samtalet vägen?
Ja käre THOMAS, samtalet ÄR det viktigaste verktyg vi har. Får jag i all enkelhet be dig läsa mina två senaste romaner som båda handlar om samtalet. De finns utgivna i en samlad pocket med titeln Instruktioner för överlevnad - och i dessa tider är det sådana vi behöver. Och håll ut! Det enda vi har är varandra! Vännen STEWE
SvaraRaderaJag försöker samtala med barnbarnen. Ibland genom att vi läser samma böcker som en liten bokklubb (en vuxenbok, en barnbok, sedan åter vuxenbok). Att samtala om vad vi har sett i ett museum, eller om skolan, livet, miljön...Jag hoppas att de fortsätter.
SvaraRaderaJag saknar samtalen med sambon. Att förlora det mellan oss är kanske den största förlusten orsakad av demens som drabbade honom och så mig.
Att skriva/läsa blir ett slags samtal mellan någon och mig själv.