Sven-Erik Klinkmanns studie av "Thomas Nydahls identitära projekt."

Foto: Astrid Nydahl

Det är ju inte varje dag man blir föremål för en akademisk studie. Men nu har det hänt. Nej, inte i Sverige förstås, utan i Finland. Det är docenten i folkloristik vid Åbo Akademi, Sven-Erik Klinkmann, som i Finsk Tidskrift nr. 6/2015 publicerar studien Thomas Nydahls identitära projekt. Av titeln förstår man ju att det är min bok Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism (2014) som ligger till grund för hans arbete. Boken är slutsåld och går inte längre att köpa, men Klinkmann får mig att reflektera en hel del kring det man betraktar som sin självklara text och hur den kan läsas av andra. Klinkmann har haft en rad andra av mina böcker, som Black Country, Inre frihet, Solitär i nyspråkets tid och Antecknat i krigstid som referenser och han hänvisar flera gånger till dem. Han inskränker alltså inte sin studie till Identitär-boken utan sätter in den i ett sammanhang, det vill säga mitt författarskap de senaste 4-5 åren.

Jag ska inte kommentera Klinkmanns text. Det vore förmätet. Men jag säger gärna att jag tycker, om än texten redovisar ett antal faktorer som i bästa fall är missförstånd, men också kan vara byggstenar i ett resonemang, att studien kan få mig att framstå som något av en nyttig idiot. Så har jag till exempel aldrig haft som ambition att framställa min egen biografi som vore den en vandring "från mörker till ljus". Rakt tvärtom försöker jag ju hävda att det inte finns något ljus. Däremot är jag noga med att påpeka att min erfarenhet av totalitära ideologier och "falska identiteter" lett mig till betydligt klarare och mer illusionsbefriade tankar. Inte minst dessa år är den saken avgörande för mig. I islamismen känner jag igen den totalitära idé som också lade grunden till kommunismen, fascismen och nazismen. Jag har aldrig haft för avsikt att framställa den identitära rörelsen som ett "svar" på dessa utmaningar eller som ett "alternativ" i en tid av sociala, politiska och kulturella katastrofer. De som ropar på svar och starka ledare är gamla tiders barn. Lika hopplöst fastlåsta som en gång den europeiska kommunismens och fascismens profeter.

Nå, jag är väldigt glad för Klinkmanns studie, inte minst för att den lär mig något viktigt om skrivandets och läsandets villkor. Jag tar tillfället i akt att här också lägga ut ett avsnitt ur den omskrivna boken:

***

Det var i Frankrike det hela började. Ändå är den första boken från den nutida identitära ungdomsrörelsen som finns tillgänglig i engelsk översättning skriven av en österrikare. Han heter Markus Willinger och boken heter Generation Identity. A declaration of war against the ´68ers (Arktos, översättning från tyskan av David Schreiber, förord av Phillipe Vardon, grundare av Jeunesse Identitaires och medgrundare av Bloc Identitaire i Frankrike). Jag vill här göra en liten presenterande läsning av boken. Den är upplagd som ett manifest, där varje kapitel är ämnesbeskrivande i rubrikerna. 

Jag börjar med nummer 2, som heter ”On Loneliness” därför att jag där tycker mig se den grundläggande uppfattningen om hur den samtida människan har det. Just därför formar sig det avsnittet till en kritisk utgångspunkt i förhållande till moderniteten i samtliga texter vänder sig författaren till det han kallar ”68-or” i en anklagelse:

”Ni har förstört allt som kunde ha erbjudit oss en identitet och ett skydd, och ändå är ni chockerade över att vi är olyckliga. Ty djupt inom oss finns en konstant känsla av ensamhet, av att ha förlorat (…) Ni lärde oss att man kan köpa allt. Men var kan man köpa medicin mot ensamhet?” 

Särskilt originell skulle inte anklagelsen ha varit, om den inte mynnat ut i följande:

”Ledan är ensamhetens mörka följeslagare.”

Just denna slutsats ägnade sig Adorno en hel del åt, när han diskuterade den moderna människans större förlust. Att leva uttråkad, i leda, är kanske den livskänsla som snabbast och mest självklart för till nederlaget. Varje tomrum måste fyllas. Varje timme och varje dag som levs i leda måste förr eller senare fyllas. Om det varken finns ett meningsfullt arbete att gå till eller en självklar familjetillhörighet kan andra destruktiva alternativ uppenbaras. Drogerna är bara ett. Gängtillhörighet baserad på våld och brottslighet ett annat. 

Ledan, denna mörka kraft, kan bli vägledaren ner mot avgrunden, såväl på ett privat som socialt plan.  Just med den utgångspunkten läser jag nummer 4, ”On Politics” där Willinger i de identitäras namn säger att man inte ”hatar staten”; nej, ”vi föraktar den” men tillägger genast: ”vi är realister, vi vet att staten är ett nödvändigt ont. Vi är pessimister. Vi förväntar oss ingenting annat än lögner från politiker.” Av detta har man dragit radikala slutsatser: ”Vi slutade rösta. Så läng vi kan minnas har vi struntat i vilka politiker som haft för avsikt att exploatera oss.” I avsnitt 8 kommer man in på ekonomiska frågor och där finns en klar linje från det som skrivs om politikens värld. Man säger att det är ”girighet och omåttlighet” som präglar det ekonomiska livet:

”Ni visste hela tiden att någon annan skulle tvingas betala era skulder (…) för er är krisen ett undantag, för oss är den regel.”

Till frågan om synen på ”68-orna”, ekonomin och krisens orsaker kan man bestämt lägga frågan om invandring och mångkultur. Avsnitt 11 i Markus Willingers bok heter ”On the Multicultural Society” och där hävdas bland annat att 68-generationen ”till varje pris ville införa multikulturen”, men att den för föräldragenerationen tett sig ”problemfri” och egentligen bara symboliserat ”att äta pizza och kebab.” 

Men dagens unga ser det på ett annat sätt, bland annat för att man kan tvingas gå i skolklasser där 80% av eleverna är utlandsfödda. ”Era billiga klichéer är vår verklighet” konkluderar Willinger.

Liksom många andra som skriver och debatterar multikulturen hävdar Willinger att den inte har det minsta med mångfald att göra. Tvärtom, skriver han i avsnitt 14:

”Storskalig mångfald kräver småskalig homogenitet (…) Ni föreställer er det multikulturella metropolis, och vill att varje stad ska se ut så. Ni talar om mångfald men ni gör allting likriktat.”

Willinger argumenterar emot en sådan likriktad värld:

”Vi vill inte se en och samma stad spridas över hela världen. Vi vill resa till andra länder och få erfara helt annorlunda kulturer, inte ännu fler utposter av den universella, globala metropolis. Vi motsätter oss ert multikulturella credo med etnopluralismens principer. Istället för blandning och standardisering vill vi bevara olikheterna. Vi vill ha olika folk, kulturer och identiteter. Inklusive vår egen! Vi vill att världen ska förbli en färgrikt pulserande och förtrollande mosaik, vi vill inte ha en trist och grå bildskärm. Vi är mångfaldens verkliga representanter, dess gerillakrigare.”

Samma problematik återfinns i avsnitt 32 ”On the longing for Identity”, där Willinger skriver:

”Ni angrep världens kulturer och nationer genom att skapa multikulturella samhällen. Ni angrep själva föreställningen om hemstäder genom att försöka få alla städer att se likadana ut. Homogenisering och standardisering är sannerligen de kraftfullaste vapnen i er kamp mot identitet.”

Willingers bok är inte ett manifest, det poängterar han själv, utan en ”krigsförklaring” mot 68:orna. Därför finns det inte heller så mycket konkreta motbilder i texten, den koncentreras huvudsakligen på att lyfta fram, formulera och angripa världen sådan den ser ut idag, och då självklart med tyngdpunkt på de europeiska nationerna.

Men mot slutet kommer så några punkter som riktar sig till ett par andra grupper. Dels talar den direkt till ”Right-wingers”, dels till ”Muslims and Africans.” Till högeraktivisterna säger Willinger:

”Sluta förtala invandrare, sluta kränka dem och ge dem skulden för våra misstag. Sluta anklaga dem för att de vill hålla fast vid sina identiteter. Det finns inget grymmare än att kräva av en människa att hon ska ge upp sitt verkliga jag.”

Och till muslimerna och afrikanerna som lever i Europa säger han:

”Fäll ihop era tält och lämna denna kontinent. Hela regioner i världen tillhör redan er. Vi ska med glädje hjälpa er att göra era hemländer till bättre ställen, hjälpa er att bygga och skapa dem (…) Återvänd till era hemländer, för de tillhör er. Men Europa kommer aldrig att tillhöra er. Europa är vårt.”

Det budskapet kan inte missförstås. Det kräver inte heller en förklaring utan får stå för sig själv.

---

[1] Markus Willinger: Generation Identity. A declaration of war against the ´68ers (Arktos, översättning från tyskan av David Schreiber, förord av Phillipe Vardon, grundare av Jeunesse Identitaires och medgrundare av Bloc Identitaire i Frankrike.)