"Fred i vår tid"? Ta tjuren vid hornen?

Foto: Astrid Nydahl

Ryssland kräver en ursäkt av Turkiet. Turkarna vägrar. Nedskjutningen av det ryska planet betraktas i Moskva som en medveten och planerad provokation. Turkarna skrattar avvisande. Vad är det vi ser? Om man ska tolka de senaste telegrammen med onda aningar - och det är jag benägen att göra - kommer ryssarna inte att finna sig i det här. De har redan brutit allt militärt samarbete med turkarna. De har uppmanat alla ryska medborgare att genast lämna Turkiet. De inför handelsblockad. Men kommer det att stanna där? NATO har redan med en rad uttalanden gett Turkiet sitt fulla stöd, "de gjorde rätt" sa både Stoltenberg och Obama. Man kan ju bara spekulera i vad den sortens uttalanden leder till i den spända situationen. Fast det är väl så militära alliansers logik ser ut, att man alltså stödjer varandra i vått och torrt, även när ett medlemsland begår ett grovt misstag?

Pål Steigan i Norge har skrivit om hur den turkiska maktkretsen berikar sig på stulen olja från IS, utvunnen i Syrien och Irak, uppgifterna han lämnar är mycket avslöjande (och jag ser dem inte nämnas i den svenska pressen).

I det brittiska parlamentet diskuterar man nu ett militärt flygingripande mot IS i Syrien. En rapport från ett möte med Labour-ledamöterna avslöjar att en majoritet vägrar gå på Corbyns linje och att de istället stödjer Camerons program för militärt ingripande. Vad får ett brittiskt flygkrig för effekt på säkerheten i landet? Konkret för London? "För det är i London de kommer att angripa om vi inte stoppar dem" säger Cameron och tillägger att Irakfiaskot inte är relevant att diskutera just nu. IS är något helt annat. Också Ärkebiskopen av Canterbury, Justin Welby, den engelska kyrkans överhuvud, tycks vara inne på Camerons linje och säger att det är "första gången på 300 år som vi står inför en konflikt som har ett distinkt teologiskt och religiöst element". Därmed har han, vilket nog får betraktas som ovanligt, medgivit att det är islam som är grundproblemet. Utan islam ingen islamism. Utan islam inget "kalifat". Man ska kanske ändå sammanfatta med att britterna tycks betrakta läget som sådant, att man måste välja Churchills och inte Chamberlains linje. "Fred i vår tid"-politiken leder bara till mer krig och mer elände. Det är inte minst den viktigaste lärdomen av andra världskriget. Om Chamberlains linje segrat hade förmodligen också Hitlers tusenårsrike gjort det. 

Om man måste blicka ut över världen måste man också förstå vad det är man kommer att möta. Alternativet är att blunda och ägna sig åt sådant som inte ens släpper in världen. Det har aldrig varit ett alternativ för mig. Det gäller att se ondskan rakt i ögonen och att förhålla sig till det man ser. Vi lever i en tid då allt är möjligt. Med kloka beslut kanske det finns en liten möjlighet till något bättre. Men det tror jag inte på, eftersom jag förhåller mig med stor skepsis till den europeiska politiska klassen. Utvecklingen i Sverige har denna höst visat hur illa det kan bli, och hur maktens ingripanden alltid kommer för sent, blir tafatta och små i relation till problematiken de är avsedda att påverka. Det som sker mellan Ryssland och Turkiet, och det som ska beslutas i det brittiska parlamentet hänger intimt samman med hur den fortsatta, närmaste utvecklingen i Sverige kommer att se ut, och hur det på lång sikt påverkar det som en gång i tiden var en välfärdsstat.