Vad pågår i Israel? Palestinierna har satt ett namn på det: hibat al-Quds

Vid Klagomuren. Foto: T. Nydahl

Oslos barn har blivit vuxna! Så lyder rubriken i en israelisk tidning. Artikeln handlar om den generation som, fostrad av nätets alla röster och av islams väckelse, känner samma förakt för den palestinska myndigheten som för Israel. Sedan en dryg vecka pågår ett drama som växer timme för timme; runtom i Israel huggs människor ner med kniv. Varje dag läser jag om svårt skadade eller döda civila, men också värnpliktiga som kommer i vägen för hibat al-Quds (Jerusalems uppvaknande). Den tredje intifadan är alltså ett faktum. Hur ska vi tolka detta? Ska vi tolka det som ett massfenomen för unga palestinier, både inne i Israel och på Västbanken, som slutat lita på föräldragenerationen och den tragikomiska och långt utdragna resa mot ingenting som kallas "fredsprocessen"? Ja, jag tror det. Det är inget krig med missiler och skjutvapen - inte än - men det kan förstås snabbt leda till ett nytt Gazakrig om den politiska klassens ännu en gång skulle förledas tro att det skulle förändra någonting i positiv riktning. Av erfarenhet vet både israelerna, palestinierna och omvärlden att sådana krig är meningslösa och mordiska illusioner.

Idag har ett dussintal människor angripits i Jerusalem av unga palestinier., både män och kvinnor. De är nedhuggna och allvarligt skadade. Flera olika attacker har ägt rum. Det är också i Tel Aviv och småstäder runt om i Israel som dåden sker. Och det är sannerligen inte bara israeler i uniform som blir utsatta.

Ett par saker är uppenbara: liksom vid första och andra intifadan ser vi framför allt unga palestinier som säger sig ha fått nog, de vill inte behandlas som andra klassens medborgare inne i Israel eller som offer för en militär ockupation på Västbanken. Det är också uppenbart att Israels styrande totalt misslyckats om man betänker att de arabiska medborgarna i landet formellt lyder under samma lagar och samma villkor som den judiska majoritetsbefolkningen. Frågan är hur man ska beteckna ett sådant misslyckande: är det en medveten politik som har en underliggande agenda (att driva landets araber att frivilligt lämna det eller att få dem att ge upp sin egen identitet?) Det är ingen konspirationsteori utan en fråga jag baserar på läsningen av flera israeliska forskare som menat att den enda rimliga framtiden vore någon form av civilisatorisk konsensus mellan judar, araber, beduiner och andra som delar det israeliska medborgarskapet. Tyvärr gäller för Israel samma fakta som för oss i det europeiska västerlandet: den sekulära civilisationen verkar nu inte ha en chans mot diverse religiöst präglade, isolationistiska eller sekteristiska projekt. Medborgarskap kommer i andra hand, religion och präglande "gud" i första. Kanske är det just därför så att islams väckelse, skapandet av IS och kalifatet, de totala katastroferna i länder som Irak, Syrien, Jemen och andra, också inspirerar de unga israeliska araberna i den heliga jihad mot judarna?

Oavsett hur man ser på skeendet måste man hålla i minnet att hela arabvärldens muslimer deltar i denna Jihad, kanske den blodigaste i hela vår livstid. Jihad är där uttryck inte för en individuell frihetssträvan utan för en kollektiv, på religion, religionspolitik och etnicitet grundad offensiv mot varje "otrogen". Judarna är förstås, liksom kristna, ateister och andra ur ett sådant perspektiv att betrakta som Islams främsta fiender. Och därefter behandlas vi, alla och på samma grunder. Att det judiska folket byggt en egen nationalstat där de har sin grundläggande historia har aldrig accepterats ur det perspektivet. Och Israel har aldrig - och jag menar verkligen aldrig - givits möjligheten till internationellt erkända, säkra gränser. Det som finns idag är en "gröna linjen" som använts som förhandlingsbud, ett ockuperat Västbanken, ett otal mer eller mindre aggressivt präglade bosättningar som förvandlat palestinsk mark till en månghålig ost, och en palestinsk befolkning inne i Israel, väl förtrogna med både det israeliska samhället, en mer eller mindre västerländsk kultur och en frihet som i alla fall teoretiskt sett kunnat vara starten för både en kvinnlig frigörelse och ett liv mindre styrt av stam- och klantänkande. Men islams kraft är starkare än så, det är uppenbart.

Jag har många gånger gett uttryck för en djup pessimism. Det jag läser om idag bara förstärker den akuta krisens svartsyn. Det finns inga som helst tecken på att detta skulle kunna vändas till något positivt. Absolut inga.