"De döda lämnar en frätande melankoli vid de levandes dörr"

Nyponbuske vid Östersjön. Foto: Astrid Nydahl

Finns det en väg som leder till lycka? Arma människor som lever i den tron, gång på gång ska de bli besvikna och försöka torka ett ändlöst flöde av det slags tårar man gråter för att en illusion fått sig ännu en törn. Men om man gjorde tvärtom? Om man sa sig, och lät omgivningen höra det, att man egentligen bara vet att det finns en väg, och att den leder någonstans, vart kan man inte veta när man just börjat gå den, men med nyfikenhet och öppenhet också för de svartaste avgrunder och de smärtsammaste punkter, var redo att fortsätta gå den, då inbillar jag mig att förutsättningarna är bättre.

*

Ja, jag har gått den vägen själv i drygt sextio år, ja, jag fortsätter att gå den, därför att andra vägar inte gives. Men jag går den också för att den passar min inre vägvisare. Den är varken uppgiven eller illusorisk, den är en blandning av fatum och beslutsamhet.

*

I melankolin finns de små viloplatserna utmed vägen. Jag viker in på dem allt oftare, sätter mig ner som på en sten där jag bara brukar glo mot horisonten.

*

EUGÉNIO DE ANDRADE
Melankoli

Knappt har solen kommit in i huset
- så skriver jag
om sandens flyktiga ljus,
det ljus som inte
finner ett hem.
Allt gör ont i mig denna dag
då de döda lämnar
en frätande melankoli
vid de levandes dörr

(ur samlingen Ett solens ackord, översättning av Marianne Sandels)

Foto: Astrid Nydahl