Botho Strauss om de ankommande rotlösa massorna

Höst i Skåne. Foto: Astrid Nydahl

Botho Strauss har tagit till orda om det tyska mottagandet av stora folkmassor från Mellanöstern och Nordafrika. Vi som håller av hans böcker och som vårdat hans mest kända essä, Anschwellender Bocksgesang från 1993, kan alltså glädjas oss åt ännu en skarpt formulerad essä, också denna gång publicerad i Der Spiegel: Der letzte Deutsche. I den beskriver han sina landsmän som ”andliga nickedockor” och han säger bland annat:

”Jag lever hellre i ett döende folk än i ett som på övervägande ekonomisk-demokratiska grunder föryngras med främlingar.”

Botho Strauss, född 1944. Läs mer här hos Goethe-Institut.

Sedan mer än tjugo år lever Botho Strauss i en inre exil i den östtyska provinsen Uckermark. Der Spiegel har bjudit in författaren att skriva om den så kallade ”flyktingkrisen” och Angela Merkels funktion som ”moralisk kompass”.

Han menar att denna kris avslöjat Tyskland som ett ”andligt ökenlandskap, som för länge sedan förlorat rätten att kalla sig själv för en kulturnation”. Sina landsmän betecknar han som ”socialtyskarna som inte är mindre rotlösa än de miljoner rotlösa som nu blandar sig med dem.”

Om tradition och rötter menar Strauss att tyskarna nu kommer att få en lektion av främlingarnas ankomst: ”Vad tradition är, kommer vi att få en lektion i, kanske den viktigaste som islams anhängare kommer att ge oss.” Och han anklagar den tyska eliten för att den använder ”innehållslösa och abstrakta begrepp som frihet och rättigheter, som utan minsta eftertanke appliceras på de nyanlända” och för att ”tillbe grundlagen istället för Tysklands andliga och litterära tradition" och som därmed "svikit landets tradition av andlig storhet, till fördel för den politiska korrektheten som gäller oavsett partitillhörighet.”

”Det är som om man med varje libertiansk åsiktsyttring, varje uppvisning av politisk korrekthet anvisar uppförandesätt som de flesta invandrare bara kan efterleva om de tar farväl av sin tro och sina seder och därmed accepterar ytterligare rotlöshet.”

Danska Berlingske Tidende skriver att frågan om kulturell identitet är avgörande för Botho Strauss som därför inte ser några politiker som kan lyfta landet ur det "självhat som andra världskriget skapade i Tyskland."

I Der Spiegel beklagar han sig över att tysk politik ”reducerats till en lallande parad av åsiktsyttringar som under mångfaldens och frisinnets täckmantel i praktiken likriktar och avrättar varje avvikande ståndpunkt.”

Och så drar han slutsatsen att ”tyskarna berövats sin rätt att vara motståndare till en alltmer maktlysten politisk-moralisk konformism. Parlamentariska partier verkar idag bara bekänna färg när det gäller homosexuella äktenskap”, men mest av allt riktar han sin vrede mot det han kallar ”välkomstkulturen”, ett begrepp som myntades när tyskarna i september drog i massor till järnvägsstationerna i städer som Berlin, München och Hamburg för att hälsa de asylsökande välkomna, sedan Angela Merkel bjudit in syriska flyktingar i Ungern till Tyskland. 

Tyskland hyllades då världen över, men Botho Strauss ser bara hyckleriet, rädslan och självbedrägeriet bakom den tyska hjälpsamheten. 

”Det varma mottagandet och välkomsten är så forcerat, att också den mest enfaldige måste kunna känna igen en kram som bara är en eufemisering av fruktan, ett slags magiskt försök på att avvärja det olycksbringande.” 

Men Strauss ser uppenbarligen något positivt också i detta, ty som han avslutar sin essä, ”bara folk som lever under främmande intolerant herradöme besinnar sig och först när det blivit verklighet får de användning av sin identitet.”

 ***

Tre till svenska översatta böcker av Botho Strauss som jag kan rekommendera är Ingen annan, Skymma, ljuga, bo samt Kopistens misstag. Problemet är att de väl knappast går att hitta ens antikvatiskt, möjligen har något skonsamt bibliotek kvar dem.