Botho Strauss: Med andra ord: endast det man älskar går under

Östersjökust vid lågvatten. Foto: Astrid Nydahl

Författaren Botho Strauss står åter i centrum för debatten i hemlandet Tyskland. Så blir det när man som Strauss oförfärat säger några sanningens ord mitt i strömmen av offentliga lögner. Man får dock inte glömma bort att han först och främst är en lysande berättare. En av hans böcker som jag håller särskilt högt är Kopistens misstag, som i original utkom 1997 och på svenska i översättning av Lars W Freij år 2000.

Jag saxar lite ur boken:

”Inte på någon sida, inte inom någon politisk fraktion kan jag se något gott eller ens en utsikt, ett utkast. Det handlar genomgående om ett schackrande, i moralisk såväl som i strategisk mening. Detta borde jag med hjälp av exempel demonstrera eller kommentera för Diu, uppifrån vår kulle. En kulle från vilken ingenting kan styras eller påverkas, som endast utgör en avlägsen utsiktspunkt, varifrån man nyktert och spänt kan följa ett oudvikligt ödes uppehållande schackdrag.”

Det Strauss i detta citat visar är att han alltid, också i inre exil ("uppifrån vår kulle"), långt från kultur- och mediakretsen, ser vad som sker i ett större sammanhang. Just därför är han bortom och utanför de olika politiska fraktionerna. Jag skulle uttrycka det så här: bortom och utanför det partipolitiska spelet. När jag skriver om den katastrofala utvecklingen i Sverige och Europa får jag alltid kommentarer av typen: "Vänta till valet 2018 så..." som om det skulle förhindra eller förändra någonting. Liksom Strauss vägrar jag att ställa mig i något partis tjänst. Självklart ser jag var motsättningarna finns, och lika självklart förstår jag vad som är katastrofens orsaker, på olika nivåer och i olika sammanhang. Det handlar, så som Strauss uttrycker det, om ett "oundvikligt öde".

”Vad jag saknar en föreställare just nu! Alla väsentliga frågvor måste man rikta till sig själv. Vad som kommer från andra är uteslutande bagatellfrågor.”

”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! Och så uppstår religionens makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”

Kanske är det på den här punkten som Botho Strauss utvecklat sitt kritiska tänkande på det mest slående sätt.  I hans Anschwellender Bocksgesang från 1993, liksom i den nya essän publicerad i Der Spiegel: Der letzte Deutsche kan man se hur denna kritik utvecklats.

”Allt är beroende av om upplösning i västerländsk mening förblir det centralt förhärskande och en sista, oövervinnelig bastion.”

”De flesta nu levande skriftställare har som om det vore en självklarhet gjort upp i godo med makthavarna, det gamla sättet att skriva har försonats med den moderna tiden. Nu har, oförhappandes, en vägran att finna sig i ett sådant ’aggiornamento’ kommit in i själva arbetet, och den författare som följer sitt skrivandes förtrollade stig har knappast något annat val än att långsamt men säkert avlägsna sig från sin tid.”

Och till sist skulle jag ändå vilja framhålla hans djupt moraliska kritik av sönderfallet. Det räcker att begränsa sig till så enkla ting som hyfs, artighet och välvilja för att se hur fort och radikalt allting gått sedan 1950-talet och framåt. Hålla upp en dörr för någon? Resa sig för äldre på buss eller tåg? Skicka ett tackkort om man uppvaktats? Vara tyst om situationen kräver det? Allt sådan är på väg bort eller har redan försvunnit. Därför finner jag Botho Strauss ord befriande klara, och drar mig gärna till minnes att de är skrivna redan 1997:

”Framtiden tillhör dem som är befriade från allt vi har tyngts av. Tänk bara hur allting kommer att gå så snart vi inte längre vet något om det goda.”

”Jag kan inte samtidigt leva mitt liv inom en bestämd kultur och beräkna dennas objektiva nedgång. Med andra ord: endast det man älskar går under. Allt annat förstår att utveckla sig desto kraftigare.”