Att ha klara och tydliga diken och avskrädesplatser

Foto: Astrid Nydahl

Att röra sig i den politiska världen kräver mer än nyfikenhet. Det glömmer jag ibland bort och går in mellan taggiga buskage och mycket sumpiga marker för att jag upptäckt något intressant.

Man kan ändå inte vistas på vattensjuka marker om man inte fått hjälp med att gräva diken och skapat särskilda platser för avskrädet. Diken har människan grävt i alla tider, de är nödvändiga i varje civilisatoriskt bygge.

Litteraturen erbjuder sådant. Filosofin gör det. Inte minst historikerna erbjuder det. En av mina vänner har levt ett långt liv i det tvärdrag som den europeiska nazismen innebar, det som nästan svepte med sig hela judenheten och tog flera i hans familj med sig i denna massmordens vind. Han har också en ungersk rot som gjort honom mer vaksam än de flesta av oss. Vi ser var det klassiska judehatet väller fram. Och vi ser var det judehat som upplever en orientalisk renässans väller fram. Jag lär av min vän att hålla dikena redo för det som måste avskiljas, det som skapar fukt, mögel och sjukdomar, det som också riskerar att förföra mig hos renhetsivrarna.

Men det är skillnad på att lära sig att gå genom dessa farliga marker och veta vem man själv är, och att lockas med av ropen på renhet. Det är inte ren jag vill bli. Jag vill bara skydda mig mot de allra farligaste epidemierna, de politiska dårskaperna, massrörelsernas mission.  Jag stänger hellre helt om mig än utsätter mig för sådana risker.

Jag har i delar av mitt vuxna liv attraherats av motsatsen till renhet. Jag menar då ideologisk, politisk renhet. Den attraktionen föddes säkert som en lärdom efter några förfärliga unga år då jag tillhörde en sekt som dyrkade renhet: klassens renhet. Rasens renhet är något annat, men en lära i samma förgiftade tradition. Så: man måste våga ge sig in i de allra farligaste trakterna, utforska dem, vandra på den mark som är själva faran, men alltid vara försiktig så att man inte drattar på ändan i ett av dikena eller låter sig sopas med till historiens avskrädesplatser.

För att lämna haltande metaforer: den europeiska tradition som uppreser sig mot moderniteten, och nu mot postmoderniteten, har mycket att erbjuda av visdom och lärorik litteratur. Men runt den fylkas i varje land, inte minst i min väns Ungern men också här i det raserade svenska folkhemmet, en skara nationalromantiker som vill odla de allra farligaste myterna på nytt. De kallar sig nationella förnyare, identitärer, sam-nationalister, de förespråkar ett ryskt-europeiskt imperium och länkar gärna till ryska propagandasidor som Putinregimen lyckats maskera som "nyhetssidor", de läser amerikanska eller europeiska politiska vägvisare, som betraktar Ryssland som räddaren och befriaren, mildast uttrycker de sig som anti-liberaler eller så ropar de:"Framtiden är vår, nu och för evigt!" Vi känner igen de där ropen, de har tidigare slutat med katastrof, massmord och förödelse. Jag tror inte att "framtiden" i det avseendet kommer att skilja sig från "förflutenheten". Just därför kommer jag i denna blogg aldrig mer att länka till texter där sådana rörelser missionerar eller där samtidskritiken har förvandlats till alltför välkända rop och paroller.

Till E.R. med tacksamhet