Barnkalas och bokarbete

Foto: Astrid Nydahl

När jag inte sitter lutad över korrekturet på Malmöboken gör jag för det mesta - nästan ingenting. Idag blev det en stund på favoritkaféet. Och så ett barnkalas. Mitt barnbarn Vera fyllde nio år. Barnbarn med vänner och kompisar snurrade runt oss, vi åt både det ena och det andra goda. Årets fyra kattungar ägnade sig mest åt att leka med våra fötter och med presentpapper och snören. Ibland satte sig någon av dem och tittade - som häpen eller undrande - på det som pågick.

Nu har jag handlat hem frimärken för tusentals kronor. Därmed är den delen av boken i land. Jag har köpt en ny toner till min skrivare för att kunna skriva ut alla adresslappar. I nästa vecka beställer jag lådorna med de vadderade bokkuverten. Bit för bit närmar vi oss Malmöboken.

Jag vill ta tillfället i akt att tacka er som förhandsbeställt. Många av er har redan också förskottsbetalt boken och det är en förutsättning för att jag ska ro projektet i land.

Boken blir tjock, hela 324 sidor. Det innebär rejäl läsning i ämnet Malmö och tiden 1952 - 2015. Infallsvinklarna är många, både personliga och politiska. Malmö slutar ju verkligen inte intressera, som tidsfenomen, som postindustriell experimentstad med allt vad det innebär av arbetslöshet, brottslighet och svarta ekonomiska zoner, och förstås som mångkulturellt katastrofprojekt. 

Man kan inte täcka alla dessa områden rättvist, om man inte är något slags heltidsanställd universitetsmänniska med karriärsug. Det är raka motsatsen till vad jag själv är. Jag har inga vetenskapliga ambitioner. Mitt perspektiv är medborgarens och iakttagarens. Jag flanerar, suger upp det jag hör och ser, och försöker berätta så ärligt som möjligt om det.

Vi får se om jag lyckas.

Barnkalaset blev i alla fall mycket lyckat.