Patrick Friesens långdikt om Crazy bone utgiven nu

Omslagsbild, "Trickster",  till Patrick Friesens bok, av Eva Wynand.

Berättelsen om Crazy bone har tidigare funnits med här i bloggen. Det är den kanadensiske poeten, essäisten och dramatikern Patrick Friesen som skrivit den. Och nu finns den i bokform: A short story of Crazy bone (Mother Tongue Publishing Limited, Canada). Det är ingen vanlig diktsamling. I sådana läser man en dikt i taget och betraktar den som ett färdigläst verk. I Friesens nya bok möts man i själva verket av en långdikt, som är en längre sammanhållen berättelse. Och som en berättelse läser jag den, därtill som en berättelse för två röster som spelar olika roller för att göra den levande. I en intervju med författaren i The Costal Spectator fanns följande:

What are your aesthetic concerns around writing the long poem? What formalities or restrictions did you place upon yourself? Do the conventions of the long poem allow for greater inspiration, and do they more deeply release, rather than limit, your subject?

Patrick Friesen: I’ve often written in couplets, particularly when I’m writing short-lined poems. This is the primary restriction I placed on this long poem. I also chose to use a pared-down, simple language to suit the character Crazy Bone. From the first poem on I knew I would be working with two voices, Crazy Bone’s voice and an objective, observer’s voice. The rhythms of these two voices changed as I went along. The observer’s voice tends to dominate the first half of the book, but Crazy Bone takes over in the second half. I think this happened because I found myself getting more and more comfortable in Crazy’s voice/thinking and what she was thinking and saying became more important than what she was doing. I’ve written other long poems which were one continuous development. This book doesn’t work that way. It works in fragments (which I’ve also done before in different contexts), fragmentary comments by Crazy for example. Each separate poem is part of the long poem but can probably stand on its own as well.

Min läsning av Crazy bone har varit utdragen. Jag har valt att läsa mycket korta stycken i taget, av den enkla anledningen av poeten Friesens engelska är så mycket rikare än den torftiga folkhemsengelska jag själv till nöds kan läsa. Med det sagt förstår alla att detta är en fantastisk långdikt. Jag påpekar detta, trots att jag inledningsvis påpekat att det är en långdikt som hålls samman som en berättelse. Men lika lite som jag läser en hel roman från början till slut i ett svep kan jag läsa Crazy bone så. Den kräver eftertanke. Den kräver också språklig reflektion för mig.

Det som tilltalar mig mest är Friesens enkla men ändå raffinerade struktur på texten, där det hela tiden insprängt i texten finns de kursiverade citaten från Crazy bone. Det påpekar han ovan i intervjun, där han säger att han ville arbeta med två röster. Dock tar Crazy bone själv över ju längre texten fortskrider. Ett exempel på hur det kan låta:

what can you say
when you hardly remember

he danced me
into his car

and we dranked and talked
until our clothes fell of

crazy raises her palms
to see her life

he smoked players
and he did me in

a train rolling
in the distance

and the distance
tolling in

that car drove us
across the world

and when the door opened
the rain came in

Här ser man tydligt strukturen på diktsviten. Crazy bone berättar om hur hon dras in i bilen och händelseutvecklingen börjar. Diktaren ser alltsammans från utsidan. Han noterar och kan vid behov säkert återge det som verkligen hände. Kontrasten mellan hans konstaterande att man kan höra ett tåg i fjärran och Crazy bone´s utsaga att bilen förde henne världen runt blir en så fin illustration av det som skiljer verklighetsförankring från det drömska.

För ytterligare information om Patrick Friesen rekommenderar jag er att läsa detta om mennonite literature, hämtat från Conrad Grebel University College, hans egen hemsida, samt intervjun med poeten i Rhubarb Magazine, som handlar om hans dramatik. Slutligen ett litet citat som säger mycket om boken ifråga:

Crazy Bone’s solitary life on the margins is at once a performance of the archetypal feminine forever at odds with patriarchal order and a libretto for the wayward, solitary, and vulnerable spirit of art, passion, and expression. –SHARON THESEN, author of Oyama Pink Shale