Mohamed Omar: Antikalifen. Jag älskar västerländska värderingar (Augéli förlag)

Åskhimmel över Oppmanna, 21 juni 2015. Foto: Astrid Nydahl

Jag har ett antal gånger här i bloggen följt den Mohamed Omar vi lärt känna efter hans katastrofala islamist-år som började 2009. I den nya boken, just utkommen, skriver han själv om denna period som ”en resa mot mörkrets hjärta” och han betraktar den nu som ett avhopp från den egna västerländska kulturen och ett ställningstagande för fienden. 

Vem är då fienden? Jag tror att man skulle kunna beskriva denna mörkrets makt som fundamentalisten och fanatikern. Han som vägrar resonera, som i en ”helig bok” tror sig ha funnit den enda sanningen. Omar går den andra vägen, eftersom han förstått att ”islamismen var en återvändsgränd och att jag varit en idiot”. Det är ett starkt uttalande som inger respekt.
 
Alla texterna i den nya boken har publicerats som krönikor i nättidskriften Det Goda Samhället. Där ingår Omar i ett resonerande och reflekterande sammanhang, raka motsatsen till fanatismens tvärsäkerhet.

Det som präglar den nya boken är reflektioner kring hur fanatismen ser ut och hur den i mångt och mycket präglar vår tid. Omar har djupa kunskaper om miljöerna och idéströmningarna i svenska moskéer och han visar hur inpyrda de verkar vara av salafistiska och extrema hållningar. I detta avseende är han alltid konkret. Han visar med exempel vad han menar, som när Muslimska Familjedagarna 2015 som talare bjuder in en britttisk-irakisk aktivist från Muslimska Brödraskapet, grundare av Cordoba Foundation.

Kanske kommer någon att höja på ögonbrynen när de läser vad Omar idag anser om Israel (eftersom just det landet var ondskan själv för islamisten):

"Vad som händer i Israel är känt i omvärlden och diskuteras inom landet eftersom det är en demokrati med fria medier. Så är det inte i de arabiska diktaturerna."

Dessa rader finns med i ett kritiskt resonemang om Ship to Gaza som enligt Omar "liknar den stollige mullan" som alltid letar under gatlyktans sken trots att det inte var där han tappade sina nycklar. Omar anser att det finns ett ljus i annan mening, och det är Israels demokrati. Hans kritiker skulle säga att Omar bara bytt sida, men att han är densamme som innan. Om de säger så, visar de bara att de inte förstått vilken lång och svår väg Omar gått. Som jag ser det är hans kunskaper om teokratierna i arabvärlden viktiga för vår förståelse av skeendet. Att läsa hans texter i ämnet är i bästa mening bildande.

Omar ger sig också in i diskussionen om attentaten mot franska Charlie Hebdo och Lars Vilks och de olika förhållningssätten till attentatsmannen. Omar skriver: 

”Jag tycker det är dags att de som i Sverige och övriga västvärlden protesterar mot muhammedteckningarna, tidigare mot Lars Vilks och nu mot tidningen Charlie Hebdo, lägger korten på bordet så att vi förstår vad de egentligen vill. Menar de verkligen att icke-muslimer i väst ska tvingas följa deras tolkning av islams religiösa lagar? Till ett sådant krav kan vi bara säga nej – dessa lagar gäller inte i västvärlden.”

Hela Omars nya bok är matnyttig, oavsett om han skriver om Islamiska staten och dess kalifat, om Ayaan Hirsi Ali eller om sig själv som Antikalif. Låt mig bara bjuda på några rader ur bokens sista text:

”Ibland delar Antikalifen med sig av sina läsupplevelser. Jag utfärdar också fatwor om vad man som icke-rättrogen bör läsa. Dessa kallar jag recensioner. Och så har jag fatwor om vad man som icke-rättrogen bör tycka. Dessa kallar jag krönikor.”

Mohamed kom ut ur fanatismens med humorn i behåll. Jag kan rekommendera denna nya bok, som utifrån en svensk muslimsk synpunkt berättar något om farorna med fanatismen och rättrogenheten. Mohamed Omar vet vad han talar om och han har fått betala ett högt pris för sina erfarenheter och insikter.

Mohamed Omar skriver om omslagets upphovsman:

Christoffer Saar är känd bland konnässörer som illustratör och serietecknare i obskyra, lite anstötliga publikationer i USA och Australien. Senast fick han pryda några sidor i debutnumret av serietidskriften Sekvenser. Temat var yttrandefrihet, ett sådant där sataniskt västerländskt värde. Men Saar har också gett ut ett ”riktigt” seriealbum på Albumförlaget: Mitt namn var Ozymandias. Han jobbar på fler. Han är väldigt mycket 70-80-tal i sin smak och orientering och präglades under uppväxten av tidningarna Tung metall och 2000+. Av samtida svenska serieskapare är han liksom jag själv ett fan av den grymme Lars Krantz. Jag skickade Saar ett mejl och frågade hur han tänkte när han gjorde omslaget till Jag älskar västerländska värderingar:

Först och främst tänkte jag att det var fint att få förtroendet att göra omslag som skulle få ”presentera” sådana i mitt tycke så viktiga texter. Sedan tänkte jag på hur jag så systematiskt som möjligt skulle lägga upp arbetet för att få det gjort på två dagar. Två dagar innebär egentligen två nätter när man har ett dag-jobb, och man behöver sova lite grann på natten också. Det var med andra ord viktigt att inte misslyckas och ”sätta” bilden direkt. Därför beslöt jag att det som måste bli bra, bilden på en läsande Omar, skulle göras på ett separat ark. En dålig Omar kommer folk att lägga märke till och då spelar det ingen roll hur bra det andra blir. Rent krasst gäller det omvända också i viss mån – en bra Omar tillåter allt annat att bli mindre bra. (rent teoretiskt…) Omar tecknades, målades och skars ut likt en klippdocka och sedan gjorde jag bakgrunden. Jag ville att sakerna i bakgrunden skulle spegla ägaren som en sökare och tänkare, kanske rent av något av en mystiker. Någon som använder tingen som redskap i sitt tankearbete. Omar klistrades fast i fåtöljen med limstift när allt var klart. Det kändes lite som en kröningsceremoni.