Foto: Astrid Nydahl |
Landön,
nordöstra Skåne, vid Östersjön. Här stod jag. Här stod jag och försökte
glömma det ideologiska, politiska och religiösa krig som förs. Här stod jag och
tänkte att inget annat än tystnaden passar mig. Här stod jag, men ville lägga
mig ner på stranden, med torkad tång runt mig, med fågelsång och vattenkluckande,
bortom det alltför mänskliga som redan beskrivits så många gånger men alltjämt
gör sig påmint. Jag ville inte vara med längre. Jag varken vill eller kan.
Människan är inte den art jag helst umgås med. Människan är odjuret i mig.
Människan är mördaren och förnekaren.
”Ur
ofrihetens hus man kan också ta sig ut på engelskt vis, utan att ta farväl av
någon, klädd som för en utflykt i grannskapet, med ett dikthäfte i fickan på
vindtygsjackan. Morgonen är klar och utlovar en lång, vacker dag” säger Adam
Zagajewski i Solidaritet och ensamhet.
Det är därför jag tidigare skrev att jag struntar i dagens mediehysteri och allt vad som skrivs.
SvaraRaderaDet sköljer över mig på samma sätt som vågor på en annan kust, det vill säga oftast inte alls.
Åtminstone borde det inte beröra mig.
Lasse O