Regnet faller, Hugo firar tio år och jag funderar

Foto: Astrid Nydahl

"Men akta dig för världen! De förstår dig inte. Och mycket elakt sägs om dig. Låt det bero! Ensamhet, det skulle du veta vad det är!" (Olav H. Hauge: ur Dagbok, 22 september 1965).

Regnet började falla i natt. Låg och lyssnade till det vilsamma och trösterika ljudet när det slog mot takkupan och fönsterblecken. Steg upp till denna dag när Hugo fyller tio. Har gratulerat honom telefonvägen, hans present fanns redan på plats. Han är fåordig inne i sin värld, men det lilla han säger är vackert. Jag tänker på att hans föräldrar nu kämpat i tio år för hans värdighet och liv, mot alla odds. Hans närmaste heter Alström och det är en bekantskap vi alla kunde vara utan.

Vi lever alla inne i vår ensamhet. Den kupar sig över våra liv som ett skydd och som ett hinder. När orden är möjliga att använda når vi varandra mellan dessa kupor. Hugo har inte samma möjligheter, ändå lever han starkt medveten om sin egen krets; familjen och alla i dess omgivningar.

Så ställer jag frågan igen: ska jag akta mig för världen? Jag anstränger mig att se den i ögonen, men vet också vilket priset kan bli. Den ensamhet jag värnat i hela mitt vuxna liv är fundamentet, utgångspunkten, och jag kunde också avslutningsvis citera Hauge:

"Sälja min ensamhet? Även om den ibland är tung att bära? Omöjligt. Man kunde lika gärna sälja sin hembygd och sitt fädernesland." (Dagbok, 18 maj 1970)