Knausgård och den svenska fegheten

Foto: Astrid Nydahl

"Grunden till att det finns så mycket hat hos cykloperna, och så mycket fruktan, tror jag är enkel. Cykloperna vill inte veta av de delar av verkligheten som inte är som de anser att den bör vara." Karl Ove Knausgård i DN 20 maj 2015.

Det som började med en oförskämt högdragen text av en professor verksam i Helsingfors - ja, ni vet alla vem jag menar - har idag fått en kulmen med Karl Ove Knausgårds text i DN. Det är en svajig text men den innehåller minst ett dussin viktiga påpekanden om tillståndet i den svenska offentligheten. Det finns ett som är viktigare än de andra: det som hänvisar till fegheten och rädslan.

I många år har jag både i tidningar och tidskrifter tagit upp de stora hoten mot yttrande- och tryckfriheten i Sverige. Jag har satt namn på hoten och påpekar att all erfarenhet visar att islamismen är hot nummer ett. Idag finns det många som delar den uppfattningen. Skälet kan vara enkelt: de senaste årens våldsamma och blodiga attacker från islamister har visat vem de är.

Vid sidan av att få stämpeln "rasist" i pannan finns det förstås så många andra saker i det förfallna folkhemmet som man helst inte nämner. Fegheten är i själva verket synonym med en anpassning till allt det som är "nytt", "frigörande" och "fördomsfritt". Traditionella värden saknar all relevans. De går därför under i ett klimat där varje medborgare ängsligt bevakar sin egen lilla fängelsehåla.

Men fegheten härskar alltjämt. Fegheten gör att man stämplar islamismens kritiker som "rasister" och annat. Knausgård har på motsvarande sätt stämplats av de prydliga, välartade gossarna och flickorna i cyklopernas rike. Det är bra att han sätter ord på detta. Det är bra om han kan bidra till att offentligheten en liten smula förändras i vårt land. Men jag tror inte att det blir så. Sist och slutligen står vakterna kvar, ingenting tyder på att de skulle bytas ut. De står framför varje form av offentlighet, alldeles oavsett om den talas eller trycks.