Intervju med fadosångerskan Mariza. Jag väljer livet, är inte livet en känsla?!

Mariza är kanske fadons allra märkligaste fenomen i modern tid. Hon föddes i Moçambique och kom som barn med sina föräldrar till Lissabon. De drev under hennes barndom en krog i stadsdelen Mouraria, just där fadon har sina allra äldsta rötter. Marizas pappa var portugisisk kolonialtjänsteman, hennes mamma afrikanska med indiska rötter. Mariza själv förkroppsligar därmed föreningen mellan moderlandet och en av dess forna kolonier, och blir därmed också ett slags exponent för hur samtiden hör ihop med det förflutna. Hon var bara fem år gammal när hon började sjunga fado på föräldrarnas krog. En av pojkarna i kvarteret, endast femton år gammal, ackompanjerade henne på gitarr. Han brukade skryta om hennes talang och han puffade på henne. Några år senare ställde sig Mariza på fadoklubben Senhor Vinho liksom så många andra gjort både före och efter henne, och sjöng. I publiken fanns gitarristen och kompositören Jorge Fernando, som tidigare spelat med Amália Rodrigues. Han förstod genast vad han såg och hörde. Från allra första stund har han varit hennes mentor, kompositör och producent, och det är han som skrivit en av hennes allra populäraste sånger, Chuva (Regn), en fado som bättre än de flesta uttrycker musikformens innersta väsen.

Mariza började sin skivkarriär när hon 26 år gammal släppte Fado em mim. Med sin andra skiva, Fado Curvo, befäste hon redan en position som fadons nya, unga drottning.

I och med tredje skivan, Transparente, kunde man se hur hon både fortsatte utmed den väg de två första stakat ut, men också vågade göra något alldeles nytt. Nyheten hade två beståndsdelar: inspelningsplatsen, Brasilien, och producenten, brasilianaren Jaques Morelenbaum (känd för att tidigare ha producerat artister som Caetano Veleso och Tom Jobim). Ingen behöver för en sekund tvivla på att vi har att göra med en artist som är oerhört medveten om både form och innehåll. Hennes skiva utstrålar självsäkerhet av det slag som bara den medvetne konstnären kan kosta på sig: den är ödmjuk samtidigt som den är tydlig utan att för en sekund pråla med vad den vet. Man skulle kunna säga att Transparente sluter den musikaliska cirkeln på samma sätt som Marizas eget liv sluter den rent mänskliga: här slås en bro över haven mellan Portugal och Brasilien, på samma sätt som bron i livet slagits mellan Portugal och Afrika, och därmed har den moderna fadon också definitivt återupprättat banden mellan det förflutna och det samtida.

När jag skrev min första bok om fado ville jag intervjua Mariza. Det var en självklarhet att hon skulle finnas med i framställningen. Men hur jag än gjorde lyckades jag inte etablera kontakt med henne. Jag hade kontakt med såväl skivbolag som producent och impressario, alla lyckades stänga dörrar som jag kanske fått upp på glänt.

                      Jag gav upp därför att jag förstod att det hos Mariza redan fanns ett slags diva-drag. Och så fick jag på omvägar höra att hon själv skrev på en bok om fado. Varför skulle hon då vilja bidra till att en annan blev skriven? Svaret gav sig självt.

                      Och så plötsligt, sensommaren 2005, fick jag napp. Jag blev ombedd av hennes manager att sända över mina frågor. Så fort Mariza hade en ledig dag mellan konserterna lovade han mig att jag skulle få mina svar. Jag misstrodde honom. Och tiden gick utan att jag hörde ett ljud. Såg på nätet att hon turnerade både i USA och Canada, så det var väl inte så märkligt om hon inte fick någon tid över att besvara några perifera svenska frågor. Men sent en natt i oktober kom det ett mail från Mariza. Först ett mycket personligt och vänligt brev till mig, sedan utförliga svar på mina frågor. Lycklig tog jag mig an dem. Jag kände att trägen vinner och att det aldrig är för sent att nå dit man ämnat sig. Jag kunde börja om igen. Nu fick jag möjligheten att presentera henne ordentligt och dessutom bifogade en intervju. Jag tog utgångspunkt i hennes senaste cd-skiva, inte bara för att den tedde sig mest aktuell utan för att den också visade på något väsentligt i Marizas artistiska karriär.

TN: När du bestämde dig för att spela in Transparente i Brasilien, fanns det då också en känsla av hemkomst och ett uppsökande av en av fadons väsentliga rötter? Jag frågar för att ge dig en liten uppfattning om hur jag ser på fadotraditionen. Kan fadon hitta sin framtid just genom att bli mer medveten om rötterna? Jag har en stark känsla av att ditt eget uttryckssätt är ett slags smältdegel av Maria Severa, Amália Rodrigues och det som kom efter dem.

Mariza: Jag tänkte på fadotriangeln Portugal, Afrika, Brasilien. Jag tänkte på de portugisiska sjömännen, de afrikanska slavarna, dansen lundum, allt detta som utgör fadons rötter. Ja, jag ville komma i kontakt med en felande länk eftersom jag själv är född afrikanska och uppvuxen i Mouraria, och den felande länken var ju Brasilien där musikvetare hävdar att fado förekom som en dans på 1800-talet, och allt detta passade mig också så bra rent känslomässigt. Jag hade stor hjälp av producenten Jaques Morelenbaum och hans stora kunskap om brasiliansk musik, vi utbytte tankar och allt detta avspeglas i Transparente, som är en skiva där jag mer och mer hittar mig själv, mitt sound, min fado.

                      Många människor frågar mig om rötterna och hur jag förhåller mig till dem. Jag brukar säga att eftersom jag lyssnat till fado med de traditionella fadoartisterna sedan jag var fem år gammal, i Mouraria, så har jag lyssnat väldigt noga och förstått att det finns ett antal regler som föddes med fadon, och som ligger i själva rötterna. Dessa måste man respektera och jag tror att dessa regler finns med som omedvetna vattenstämplar i mitt sätt att sjunga och spela in. Jag följer min instinkt, men jag tror att om man är medveten om rötterna och reglerna så hjälper det en att hitta balansen mellan det som är logiskt och det som inte är det.

TN: Du samarbetar med några av de bästa samtida poeterna i Portugal. Jag vet ju att detta också var ett av Amálias viktigaste bidrag till fadons utveckling och att det var kontroversiellt på hennes tid. Innebär ditt sätt att arbeta också att du vill göra fadon mer samtida, att du söker texter med förankring i den postmoderna tillvaro som Portugal och resten av Europa idag befinner sig i? Kan du förresten sjunga texter som inte har ett samband med dina egna känslor och ditt sätt att se på livet?

Mariza: Fadon är en stadskultur. Den lever och utvecklas i samma takt som samhället utvecklas, och eftersom vi nu lever i en ny tid är det viktigt att samarbeta med kompositörer och poeter i dagens Portugal. Å andra sidan älskar jag att forska kring alla portugisiska poeter, sådana som Fernando Pessoa och Florbela Espanca, och sådan som var verksamma i mitten av 1900-talet, som Alexandre O´Neill. Att jag letar efter denna poesi – jag fick tyvärr inte diktens gåva själv – är grundläggande därför att det är orden i den som blir mitt uttryckssätt, mitt sätt att ge ett budskap om vad jag känner och upplever! Några av de äldsta dikterna jag sjunger är mer än sjuttio år gamla, men de kan ibland te sig mer aktuella än någonsin. Jag älskar också de folkliga poeterna, som José Luis Gordo och Mário Rainho, som bara skrev för fadon, särskilt till de traditionella fadomelodierna där texterna måste anpassas till musikens struktur och meter. Så fungerar det idag också, när så många poeter skriver för fadon, och det är så viktigt, vi får inte förlora det. Samtidigt vill jag hitta poeter i min egen generation  och tillsammans med dem skapa sånger som är intimt förbundna med mig, sånger som blir helt och hållet mina men som ändå är ”afadistado”. Det ska vara min stil, min egen personlighet och då måste jag ha texter som hänger samman med mina egna känslor, mitt sätt att se på livet. Jag respekterar reglerna som de föregående fadisterna skänkte mig eftersom detta är en muntlig tradition som går från generation till generation, men där varje artist har sin egen personlighet, och efterhand som tiden går syns denna personlighet mer och mer. När den egna klangfärgen utvecklas, och det känner jag nu att den gör hos mig, så innebär det att jag blir alltmer mig själv. I vissa avseenden är jag fortfarande mycket traditionell. Och det är just därför som jag tycker att man måste sjunga om livets känslor, om man nu ska sjunga fado, och det är ju därför fado innebär öde.

TN: En sak jag funderade på, är att man utomlands alltid automatiskt förknippar fadon med saudade-begreppet. Också för mig är det den känsla eller det uttryck som starkast hör samman med fadon. Men det finns ju så många andra uttryckssätt: Kärlek, längtan, sorgsenhet, glädje, skatt. Vilken känsla är viktigast för dig när du sjunger?

Mariza: Jag kan inte föreställa mig fadon utan alla dessa känslor och därför är det väldigt svårt att peka på en enda. Det är det som är det magiska med fadon, att man kan sjunga och gestalta alla känslor som livet rymmer, och som det innebär att vara människa. Det handlar om att förmedla och dela, att hylla livet, det är då fadon uppstår. Fadon är ju inte en ensamvarg, själva tanken på att den är den ”sköna portugisiska melankolin” eller saudade stämmer inte helt för mig, även om dessa känslor ligger i dess rötter. Vi ska utforska alla känslor. Jag väljer livet, är inte också livet en känsla?!

TN: När du turnerar världen runt och möter människor i många olika kulturer, språkområden och traditioner, känner du att din musik möter en djupare förståelse som går bortom konsertens korta möte? Jag frågar därför att jag vet, att det i dagens fado-kretsar råder mycket delade meningar om huruvida man ska sjunga på de stora scenerna eller på de små fadoklubbarna. Tycker du att det finns några avgörande skillnader och om du gör det, menar du att de är tekniska, kulturella eller bara frågor om tid, rymd och känslor?

Mariza: Jag tycker att det är intressant att känna till båda sidorna, eftersom jag började mycket traditionellt och tyckte att det var det självklara. Det är ju på de små fadoklubbarna som ”lärarna” finns, de som förmedlar sångernas hela kultur, med sina magiska röster och unika utseenden, och jag har så många fina minnen av dem. De stora scenerna är sannerligen ingen lätt uppgift. De kräver en massa arbete och kräver att man är uthållig. Det är stor skillnad på en fado-klubb och Carnegie Hall. Först och främst är det ju rummets storlek som skiljer. Det är ju nödvändigt med ljudanläggning, ljus och annat för att en konsert ska bli bra, och det kräver noggrant arbete för att fadon inte ska framstå som en mindre viktig kultur, vilket ofta hände i det förflutna, utan som en sång som är ett helt folks kultur, rik både i musikaliskt och poetiskt avseende. För att nå en större publik måste man skapa detta slags konserter och samtidigt få scenen att krympa, så att fadons hela renhet kommer till uttryck. Det är kanske det svåraste av allt. På en fadoklubb har man inte alls så här mycket problem, allt är naturligt, det var ju där den föddes. När jag står på scen försöker jag alltid minnas Mouraria, fadisterna, ljuden, alla dessa minnesbilder finns hos mig, och därför blir de stora scenerna min lilla fado-klubb, min fantasis klubb.

                      Jag kan inte välja mellan det ena eller andra sättet att uppträda. Jag tycker om båda uttryckssätten, kanske just för att de är så olika. Fadoklubben, tavernan, är fortfarande mycket viktig, den är fortfarande min skola, där jag kan utbyta idéer med mina läromästare, som dessvärre blir allt färre.

                      Det är viktigt att förstå att det finns en internationell publik som redan vet mycket om musiken och som vill förstå den ännu bättre. De kommer till mina konserter och vet vad de ska få lyssna till, några av dem vet mycket om fadons historia trots att de inte kan portugisiska. Fadon är ett slags magisk möjlighet att bryta ner gränser och göra det möjligt för människor att förstå ljudet, klangen, var och en på sitt sätt, med sina egna känslor, sin egen fado.

                      För mig har scenerna världen över blivit ett sätt att öppna en dörr och visa min kultur, mitt språk och min musik för världen. Är inte just musiken ett folks allra största rikedom?

                      Hur som helst, när du är i Lissabon ska du leta på fado-klubbarna, där hittar du kanske mig. Jag brukar vara där, för att leta efter min fado, mitt öde, min egen fado!

(Ur min bok Musiken som föddes bortom haven)