Zenta Maurina om orden, skrivandet, urkrafterna

”Det är typiskt, att det i ryskan finns många uttryck för sorg, för stämningar i moll, men inget ord, som motsvarar serenitet. Även i svenskan måste man tillgripa utländska ord. I lettiskan betyder ordet för glädje ordagrant bärnstenslikhet." Det skriver Zenta Maurina i Om kärleken och döden.

Vad skulle det betyda om vi hade ett ord för detta slags glädje, den himmelskt vackra? Skulle vi bli mindre lätta rov för konsumismen? Jag tvivlar. Jag tror att det finns nedärvt i människans själ att försöka mätta rastlöshet, oro och sorg med något handgripligt. I vår tid har konsumismen kommit att fylla den platsen. Jag köper – alltså är jag. Köpa sig mat, kläder och tak över huvudet. Där har fundamentet för ett anständigt liv skapats. Men människan lever ej av bröd allena.

Hon måste sjunga och dikta, hon måste släppa loss sina viktigaste drifter, i kärlek förena sig, med barn föröka sig. Det är vad alla människor behöver och kanske måste. Allt annat är vind. När sången föds i hennes strupe fylls också hennes bröst av en frid så stark att den överglänser glädjen. I dikten, den hon läser eller skriver, fasthåller hon det skapande ögonblicket av liv. I föreningen mellan man och kvinna bekräftas själva livsmekanismen; släktled efter släktled inordnas i något som är större än den enskilda människan. Men allt det andra? Varje dag av inköp, vad tjänar den till, och vad tillför den det redan mänskliggjorda?

Zenta Maurina säger att människan är förlorad så snart hon blir blind för någon av urkrafterna. Människan måste förbinda ”den lägre, förgängliga materiella skapelsen med den högre oförgängliga andevärlden” Det kan låta pretentiöst, men om man för ett ögonblick funderar på innebörden av vad hon säger, ser man snart att hon talar om just förbindelsen mellan det som är fundamentet för våra liv, och det som förhöjer dess kraft, kvalitet och innehåll. Utan dikten och sången är människan bara ett vilddjur och ett lätt rov för krafter starkare än henne själv.

”Jag skriver som en vansinnig för att inte drunkna”, skriver Zenta Maurina i Befrielsens år. Drunknar - i betydelsen går under - gör den som lever kvar i illusionen om motståndets framgångsmöjlighet. Drunknar gör den som med dagliga klagosånger förgiftar sitt eget och sin omgivnings liv.

Varför skriver jag själv som en vansinnig? För att inte drunkna, för att inte låta illusioner sänka mig, förvridna speglar fylla mig med lögn, klagosånger infektera mitt liv. Så kan jag möjligen överleva den tid som finns kvar av ett människoliv.