Stefan Zweig om tystnaden

Haväng. Foto: Astrid Nydahl

”För vem bör man skriva mitt i det politiska slammer och skrikande som dövar öronen för blygsammare ljud” skrev Stefan Zweig i sin bok om Erasmus 1934. Hans reaktion på nazisternas bokbål blev, i ett privat brev, att hävda att det var livsviktigt att ”vänta, vänta, vara tyst och återigen vara tyst… För min del skulle jag gärna avvarat sådan publicitet. Som du vet är jag en människa som värderar lugn och ro högre än allt annat.”

Zweig värderade banden mellan tystnad och idéer om inre frihet högt. Han skrev om sina älskade böcker att de var ”handfullar av tystnad som lindrar plåga och oro” – vilken man kan läsa i George Prochniks Stefan Zweig vid världens ände (den utkommer om några veckor och jag recenserar den då i bloggen). Vad lär vi av Zweig? Just denna epok tycks istället präglas av allt högre skrikande och hojtande. Den enda opposition som formuleras är den panikartat vrålande. Den vill jag själv helt stängas av från.