George Prochnik: Stefan Zweig vid världens ände (Atlantis, översättning av Margareta Eklöf)

”En konstnär som tror på rättvisa kan aldrig fängsla massorna och inte heller ge dem paroller att samlas kring. Den intellektuelle bör hålla sig nära sina böcker. Ingen intellektuell har någonsin i världshistorien haft den utrustning man behöver för att bli en folklig ledare (…) Att vara intellektuell är detsamma som att vara alltför rättvis, att förstå motståndaren och därmed försvaga övertygelsen om att man själv har rätt.” 

(Stefan Zweig på en presskonferens hos Viking Press i New York 1935)

 

Stefan Zweig tycks vara på väg in i en renässans. Hans böcker utges på nytt, också här i Sverige. När Wes Andersons film The Great Budapest Hotel började visas på biograferna var det många som underströk vad som sades i filmens förtexter, att den var inspirerad av Zweigs liv och verk. Att Wes Anderson senare tonat ner detta spelar ingen roll, Stefan Zweigs ord flög redan på filmens vingar över världen.

I Sverige har Ersatz förlag utgivit Zweigs bländande starka självbiografi Världen av igår. En europés minnen och nu senast också ett urval av hans noveller med samlingstiteln Amok.

När Atlantis väljer att utge George Prochniks biografi Stefan Zweig vid världens ände kan man som läsare bara tacka och ta emot. Prochnik ger en samlad bild av ett mänskligt öde och ett författarskap som skär rakt igenom den första halvan av Europas 1900-tal, en epok doppad i blod och lidanden med förintelsen som makabert klimax. Zweig föddes 1881 i en välbärgad familj, växte upp privilegierad och kunde redan som 19-åring debutera som poet. Hans stad hette Wien och han kunde aldrig förlika sig med den tyskhet som fanns utanför Österrike, varken språkligt eller kulturellt. Han föddes i Europas hjärta och det var bara där han ville leva. När Hitler var i full färd med att rasera detta Europa konstaterade Zweig att han nu var hemlös, överallt och i alla länder. 

Under 1920-talet drabbades Europa av en formlig självmordsepidemi. Ämnet var tema också hos Zweig. Jämte andra Wienförfattare – som Arthur Schnitzler - skrev han om ”kärlekssorg”. Hans plats i detta Europa var till en början entusiastens. Han ville bra gärna vara en stridande soldat i det första världskriget. Funnen olämplig korrigerade han sin hållning. Men inte ens inför pöbelropen och den växande antisemitismen kunde han uppbåda någon entusiasm för demonstrationer och andra uttryck för motstånd. Han strävade efter att höra till men skrev om upplevelsen av att inte göra det. 

Sin gamle vän och uppdragsgivare Theodor Herzl motarbetade han – mest i det tysta – därför att han såg sionismen som ännu ett självmordsprojekt, en nationalism som var det judiska folket mer främmande än något annat. ”Hur kunde Österrikes judar så envist ha blundat för sitt överhängande öde?” frågar Prochnik. Det är en fråga som många ställt och den blir inte mer meningsfull för att den upprepas. Massrörelser och pöblar till trots, människan är alltid en individ. Skulle hon bli en massa som vandrar bort från de överhängande hoten hade hon redan gått över en gräns som inte ens uppenbarat sig. Och inför en sådan fråga är det också lätt att glömma bort att den verkliga faran alltid kommer från makter så mycket starkare än de tilltänkta offren. Wiens välbeställda judar hade lika lite att sätta emot som någonsin de urfattiga östjudarna i sina getton.

Karl Kraus kunde annars konsten att säga en och annan sanning om situationen: ”Det är orättvist att alltid klanka på Wien för dess nackdelar, ty dess fördelar förtjänar också klander” skrev han.

Prochnik följer Zweig, hans första hustru liksom den andra, så mycket yngre än Zweig själv, på spåren genom Europa, USA och Brasilien. Här finns de mycket intressanta nedslagen i den brittiska exilen – London och Bath – och de alltmer förbryllande och nedslående vistelserna i ett USA som Zweig kände sig helt främmande för, men också slutstationen i brasilianska Petrópolis. Att det äkta paret valde att avsluta sina liv är förvisso inte svårt att förstå. Men utifrån sett ter det sig, som alla självmord, vara ett slöseri med de mänskliga krafter som kommer till uttryck i det konstnärliga skapandet.

Prochnik lyckas med den svåra konsten att göra hela processen begriplig. Hans sätt att berätta, ofta med referenser till den egna familjens livsöden, tilltalar mycket och man tycker sig ha förstått ännu några aspekter av en europeisk intellektuells mödor och livsvägar.