Ett av mitt livs värsta rum

Ja, ni får ursäkta om jag blir lite privat. Det händer ju då och då för en bloggare att skrivandet vrids från det väsentliga och viktiga till att bli en självreflektion.

Det här rummet förbinder jag med de mörkaste krafter som kan erövra en människas sinne. Efter två nätter sömnlös där låg jag och lyssnade till tågtrafiken alldeles i närheten och kände ett allt större sug att göra slut på alltsammans. Det var det ena alternativet. Det andra var att fly hals över huvud. Meningen var att jag skulle bo där ett bra tag.

Det var finsk vinter. Jag vaknade till mörker och mötte eftermiddagarna i mörker. De flesta butiker hade stängt på grund av långhelg och jag kunde inte ens hitta vin till överkomligt pris. Jag hittade dock en liten matbutik där man också sålde öl, så jag bar väl ett par sexpack till rummet. De hjälpte inte. Jag kunde inte sova.

Jag hade tagit med mig två böcker att läsa, en av Simone Weil och en av Carl-Göran Ekerwald. De tog förstås slut ganska snart. Jag ansträngde mig för att skriva. Jag lyssnade till radio. Hade tagit med min egen lilla kombinerade klocka och radio. Men det var mest strunt som sändes i de finska kanalerna. Fick kanske sammanlagt ett par timmar med Radio Vega som var ganska vettiga, men också där drunknade det mesta i skval och struntprat.

Huset jag bodde i ligger vid Tölöviken i Helsingfors. Jag hade att välja mellan lång promenad in till centrum eller att ta spårvagnen. Det gjorde jag några gånger. Satte mig på centralstationen och försökte tränga undan de mörka tankarna. Men det ville sig inte. Första dagen som varuhuset Stockman hade öppet efter helgen lyckades jag där hitta en internetanslutning. Därifrån planerade jag flykten. I ett obevakat ögonblick tog jag sedan min väska, halvsprang till spårvagnen och tog sedan en buss ut till flygplatsen där jag kunde använda en nyinköpt biljett (till rekordhögt pris) för att ta mig till Köpenhamn. Där möttes jag och paniken var över. Det som skulle ha blivit en minnesvärd arbetsresa till olika finska orter blev istället ett mörkrets väntrum.

När jag ser bilden på rummet minns jag några centrala och avgörande saker: vaktmästaren talade endast finska, huset var tomt så när som på en natt då en rysk rumsgäst satt och gastade i sin mobil, och så mörkret, detta mörker som nästan gjorde mig galen.