På Landön och vid datorn med Malmömanuset

Landön har varit kall och blåsig den senaste tiden. Havet möter oss isblått. Men svanarna är alltid på plats, under helgen i stort antal. Foto: Astrid Nydahl

Det kom ingen lastbil med böcker under måndagen. Jag hoppas på bättre tur idag.

Ändå anar man på varje gren att våren verkligen är på väg. Foto: Astrid Nydahl

Har de senaste dagarna fått mycket skrivet på Malmöboken. Den öppnar sig som ett helt liv för varje liten skärva jag tar fram. Jag läste på lite om Missionsförbundet och Betelkyrkan, där jag ju fanns i min barndom. Fick se en jubileumsskrift utgiven 1960 då Betelförsamlingen firade 75 år, min pappas namn fanns i den och när jag bläddrade fram till bilderna kände jag igen pastor Hansson och genast kom alla minnena över mig, från söndagsskolan, scouterna och konfirmationslägret. Det skedet i mitt unga liv arbetar jag med nu.

Men så fort telefonen ringer och böckerna ska bäras in avbryter jag skrivandet. Håll ut, alla ni som väntar. Boken är, om än en smula sen, på väg.

På väg in över oss i söndags, mörka skyar med mycket regn. Foto: Astrid Nydahl

Michail Chodorkovskij: Mina medfångar (Ersatz, översättning från ryskan av Ola Wallin)

Foto: Tatyana Makeyeva/Ersatz

”Dumskallar eller skurkar – inte precis det bästa materialet att bygga en statsapparat med. Och detta är vår egen stat, märk väl.” Michail Chodorkovskij
  
Michail Chodorkovskij är känd världen över som affärsmannen Putin kastade i fängelset efter att ha konfiskerat hans företag Yukos. Han släpptes fri så sent som i fjol och lever numera i Berlin. I London driver han stiftelsen Öppna Ryssland.

Från sina mer än tio år i fängelser och läger – bland annat i Sibirien och Karelen – har han publicerat boken Mina medfångar. Och det handlar verkligen om porträtt av medfångar. Han skriver inte om sig själv och sitt eget lidande. Det är medfångarna han porträtterar.

Texterna är korta, de flesta runt två sidor. Men det handlar om ytterst pregnanta och medkännande texter om några av Rysslands mest sårbara människor: hemlösa, missbrukare, hiv-sjuka, småtjuvar. Det är män som dessa som aldrig ges en chans att komma tillbaka, tvärtom tycks de mig vara som ekorren i hjulet. Om de släpps fria dröjer det inte länge förrän de är tillbaka, som om de ändå föredrog lägerregimen där de ges tak över huvudet, kläder på kroppen och mat varje dag. Men det är väl också allt man kan säga.

Lägerfångens vardag präglas av elände. Han förnedras, misshandlas, bestjäls och utnyttjas som tjallare. Så kan man t.ex. använda sig av en fånge med långt straff som tar på sig andra människors brott mot viss straffreduktion. En sådan fånge med moral porträtteras i en situation där han vägrar. Skulle ha säga att han misshandlat och rånat en mycket gammal kvinna? Nej, det övergår hans förstånd och han vägrar.

Andra som Michail Chodorkovskij skriver om kan vara intressanta både p.g.a. sina öden och hållningar till politik och samhälle. En mycket ung fånge är djupt övertygad nazist. Chodorkovskij försöker nå in till hans kärna. Men det hårda ideologiska skalet får sprickor när det konfronteras med fakta. Hiv-sjuke Oleg gör ett djupt intryck bara genom att berätta om sin belägenhet. Han fru är också sjuk. Hon har inga pengar till mediciner. 

Eller tjuven Rustam som är ”yrkesbrottsling” – hans stora och välplanerade kupp gick om intet och nu sitter han av straffet tills han blir villkorligt frigiven och börjar skicka vykort till grabbarna i lägret. Han anger aldrig någon avsändaradress.

Sist vill jag citera vad Michail Chodorkovskij skriver om dessa människor:

”Efter så många år i fängelset skulle det aldrig falla mig in att idealisera människorna som jag mötte där. Men många fångar har sina principer. Om de är politiskt korrekta eller inte? Det varierar. Ändå är det principer som folk är beredda att lida för. Och det är på riktigt.”

Just idag kommer författaren till Stockholm. Han deltar i ett arrangemang på Kulturhuset, och samtalar bland annat med förre utrikesministern Carl Bildt. Vill man veta mer om honom finns det biografiska uppgifter på hans hemsida: http://www.khodorkovsky.com/biography/summary-biography/

En söndag i jazzhavet och tystnaden

Det är bara jag och Lionel Hampton kvar i rummet nu. Jag byter ordet ensam mot ordet fridfullhet. Musiken jag vistas tillsammans med i rummet vill mig bara väl. Hamptons vibrafon och mitt eget darrande jag samkörs i en andning som alltid hittar fram till sorglösheten.

Tystnaden är enda alternativet. I tystnaden befinner jag mig efter den milda musikstunden. Musiken som alltid varit mitt sällskap sedan jag i förortslivet förstod vad den kunde vara. För att skydda mig mot höghusdårskapens alla mullrande basgångar och vansinnesvrål hittade jag till kammarmusiken och barockens alla vilorum.

Söndagen blir en dag av yttersta lättja. Först vid havet, sedan i rummet med Hampton.

Med Jesper Svenbro bland säsongsarbetare på Findus, Gösta Pythagoras och rödgardister från Lund

Det var Einar J. på generösa musik- och litteraturbloggen Rapsodi som tände min nyfikenhet på Jesper Svenbros nya diktsamling Ekeby Trafikförening (Bonniers). Einar skrev:

"Svenbro visar den här gången en ovanligt lekfull och humoristisk sida samtidigt som han som vanligt med säker rytm ordsätter naturscener och excellerar i lärda referenser som ibland bokstavligen övergår i rena grekiskan. Det är många frågor som ställs. En av dem gäller vad begreppen gör med vår verklighetsuppfattning, om det finns något hitom eller vid sidan av dem. Och när den unge fil. studenten i ett svagt ögonblick får professorn att gå med på att trebetygsuppsatsen skrivs på hexameter, stupar han på ett missuppfattat nyckelord och blir underkänd. Sådana missräkningar gjorde inte Ekeby trafikförening mindre viktig, det får vi förstå."

Det första ord som kom för mig när jag läste den var just humor! Men också ett gott humör. När vår störste samtida poet Tomas Tranströmer nu avled tog jag fram Svenbro igen. Här finns det en lärd dikt, djupt förankrad i vår historia, såväl med filosofi som matematik. Men det som binder samman allt är ju i högsta grad skånsk kulturell och politisk historia.

Kamraterna i Boserup-kollektivet noterar
under några märkliga år på 50-talet
att Herakleitos regelbundet får besök av idel okända läsare,
filosofistuderande, zen-praktikanter, präster, poeter
som uppsöker honom där han sitter tyst vid sin eldstad
nere vid bäcken. Det här är så mycket mer anmärkningsvärt
som han är sällsynt avog i sättet,
en riktig tvärvigg, publikfrånvänd, skulle vi numera säga.

Dikten heter Andningens definition och leder så småningom fram till SKP:s centralkommitté och en diskussion om partiets allvetande. I en annan dikt, Solon Athenaren möts föreningsmedlemmarna i säsongsarbetet på Findus i Bjuv. Pythagoras har samtyckt, under förutsättning att "skördearbetet inte omfattar bönor". Vi förstår att det här handlar om Gösta Pythagoras!

Denna pendelrörelse mellan urgammal filosofi och skånskt lantliv inpyrt av kommunistiskt sektliv, tilltalar mig mycket, inte minst för att Svenbro med sådan elegans väcker till liv de gamla vänsteraktivisterna från Lund. Rödgardister, maoister och andra kommer till Boserup för att sprida tanken på att "Nordvästskånes arbetare och bönder sätter sin lit till Kinas Kommunistiska Parti." Dessa världsfrånvända absurditeter får hos Svenbro karaktären av tidsmarkörer från en epok lika förvirrad och oroväckande som den vi nu lever i.

Mohamed Omar: Natt öfver Upsala (Aguéli förlag)

Ingen behöver tvivla på Mohamed Omars lyriska ådra. Han var rentav en uppburen poet. När han återkom till poesin med Skymning över Upsala fick den förvisso ett antal mycket positiva recensioner, både i bloggosfären och i pressen. Men den borde ha rönt betydligt större uppmärksamhet.

 

Nu kommer uppföljaren Natt öfver Upsala. Från skymningsdikterna går Omar nu in i den upsalienska natten med fyra rejält långa prosadikter. Helt kort om genrebestämningen vill jag säga att jag finner den oväsentlig. Detta är ju varken prosa eller poesi utan en blandform i berättandets tonläge.

De fyra texterna heter Svenska Institutet för missionsforskning, Pasolini kom aldrig till Uppsala, Jag hittar inte den hängde samt Finn Malmgren vid vansinnets berg.

 

Det intressanta med den nya boken är inte minst den personliga förankringen i en stadskultur. Där visar Omar hur hans liv formats av en kunskapstörst vid sidan av de akademiska institutionerna. I den första texten är han en mycket ung man som gör sin praktik på Svenska Institutet för missionsforskning.

Där konfronteras han inte minst med ett kolonialt förflutet och en fundamentalistisk kristendom och dess syn på tredje världens människor. Ledigt och logiskt leder det honom in på den egna historien med en avliden pappa med iranskt ursprung och en fosterpappa som blev den man som uppfostrade honom tillsammans med mamman, har afrikanska rötter. I en fint formulerad knorr visar Omar hur swahilin kan hänga ihop med persiskan, och varför det förhåller sig så.

I Pasolini kom aldrig till Uppsala tycker jag att jag hittar Omar när han är som allra bäst. Det rör sig huvudsakligen om en litterär fantasi vars innehåll jag inte vill avslöja, men fantasin har som i all bra dikt en krok som hänger ner från den verkliga världen. Omar kan sin Pasolini och när han fantiserar så gör han det utifrån dennes verkliga arv i filmens värld. Att dikten också formas till en appell riktad mot islamismens förhärligande av våldet gör den ännu viktigare:

”Puritanen vill utplåna alla spår/ efter de förislamiska arabernas dyrkan/ av ’Guds döttrar’, Uza, Lat och Manat/ men också alla spår efter muslimernas dyrkan/ av helgon, gravar, träd och talismaner./ 

Han vill ta bort orenheten i religionen/ vilket inte går utan att man också tar bort religionen.”

Nästa strof inleds med orden ”De ortodoxa teologerna har förklarat/ varför Satan ska hållas för fiende: han tänkte.” Där finns också en nyckel till Omars nu så rationella analys av religiösa traditioner. Det är därför lätt att förstå varför han tyr sig till Pasolini.

I Jag hittar inte den hängde möter vi de två ynglingarna Paolo och Johan, båda födda 1985. Här rör vi oss mellan estetiska och moraliska spörsmål och går ganska omedelbart in i en av Omars passioner. Den är förankrad i Sherlock Holmes värld och hur relationer och förlopp kan följas på Facebook, där man ju är ”vän” med andra. Dikten mynnar ut i T.S. Eliots Det öde landet. Död följer berättelsen fram mot slutet.

Finn Malmgren vid vansinnets berg är väl bokens märkligaste text. Vem är nu denna Malmgren? Enligt Omar följde han med ett luftskepp till Nordpolen 1928. Han dör och blir ”en hjälte och martyr”. Någon menar att han mördades. Här kommer en annan av Omars favoriter in i handlingen, nämligen författaren H.P. Lovecraft. Inte heller här kan jag säga så mycket om handlingsförloppet, det vore att förstöra en spännande läsning.

Skulle jag sammanfatta kunde jag säga att Mohamed Omar med nya samlingen visar vilken spänst det finns i hans blandning av realiteter och fantasier. Han har en alldeles egen ton i sin texter och den övertygar mig om att han kunde utvecklas till en verkligt framstående berättare. Om man väljer poesins eller prosans väg är mindre intressant, eftersom han redan här visar att formen ytterst underordnar sig innehållet.

Tranströmer är död

Tranströmer och Kungen på Nobelprisutdelningen, ett oförglömligt ögonblick.

Från Bonniers förlag fick jag just ett mail, med en bifogad liten film. När Tranströmer har dött blir det allt lite tomt. Men glöm inte att han finns kvar i alla sina magiskt enkla dikter. Så här står det i pressmeddelandet: Albert Bonniers Förlag har i dag av familjen Tranströmer fått den sorgliga uppgiften att meddela att Tomas Tranströmer avlidit torsdagen den 26 mars 2015, efter en kortare tids sjukdom. Familjen Tranströmer har uttryckt önskan om att få bli lämnade i fred den närmaste tiden. Den 12 februari spelade Louisiana Channel in en kortfilm hemma hos Tomas Tranströmer. Filmen kom att bli hans sista offentliga framträdande. Filmen är fri att använda, källan är ”Louisiana Channel”. 

Prisutdelning i Bernurs Virginia Woolf-tävling

Jag är själva motsatsen till en tävlingsmänniska. Men när Björn Kohlström utlyste sin Virginia Woolf-tävling kunde jag bara inte låta bli. Jag och tre andra vann var sin bok. Med posten kom idag hennes samlade noveller. Och så här skriver Björn på sin blogg:

"I morgon är det 75 år sedan Virginia Woolf dog. Bernurs tävling är över. Fyra vinnare har vunnit var sitt exemplar av Virginia Woolf, med följande utfall, för finurliga svar på följande frågor:

1. Är du rädd för Virginia Woolf? 2. Är du Virginia Woolf?"

Och så återger han mina svar med en liten kommentar:

" Thomas Nydahl vinner också Samlade noveller, för svaren:

1 Jag har alltid varit rädd för V.W. Men när jag såg det där vidunderliga käbblandet i filmen, orsakat av drycker och personligheter, så slutade jag. Där finns två skådisar som varken räds sig själva eller publiken, de kör på i högsta hastighet, och om inte förr förstår man i femtioårsålderna att det vi räds egentligen är själva livet. Deras rädsla är ju en ömsesidig misstroendeförklaring. De är lika rädda båda två och därför har deras rädsla smittat av sig. Gud så rädd jag varit. Och så rätt jag fått - det är livet som inger den största rädslan. I varje sekund och hela tiden.

2 Jag V.W.? Nej, aldrig. Men nog har jag sett hur det lyst i tornet och nog har jag känt att det egna rummet varit för litet. Så skulle någon säga: Är du V.W.? skulle jag svara: vem av oss är inte det? 

[Att överskrida de 133 tecknen som stipulerats är helt i Virginia Woolfs anda. Hon tänjde på alla regler.]"

Det är väl bara att buga och tacka. Men läs hela bloggposten, som du når genom länken ovan.

På flykt har jag alltid varit...

Öland, mina drömmars fridfullhet. Foto: A.N.

Det blir ett bonusavsnitt ur den kommande boken. Det är trots allt fredag, så håll till godo:

Mina första 30 år levde jag i Malmö. De sex första, min barndom, levde vi på Sevedsplan, adressen var den numera fruktade Rasmusgatan. Ett år före skolstart kom vi till den nybyggda stadsdelen Lorensborg. 

Skolåren levde jag där i vår intakta familj, två vuxna och fyra barn. Året jag fyllde 17 flyttade jag in i en omodern, billig lägenhet på Jöns Filsgatan (Gamla Väster), tillsammans med min vän Claës. De tumultartade åren där ledde mig rakt in i mitt eget familjeliv. Året jag skulle fylla 21 blev jag pappa och vårt gemensamma första hem blev en tvårummare i Motetten, längst ut på Lindängen, på trettonde våningen, en fasansfull höjd för mig men med en fantastisk utsikt som klara dagar sträckte sig till Danmark.

Vår första familj växte snabbt, vi levde också på Nydala i vår första bostadsrätt, flyttade till en gammal statarlänga vid Marsvinsholm utanför Ystad, återvände till Malmö för sex år på Bellevuegården. Birgitta var gravid med vårt fjärde barn när vi lämnade Malmö för gott. I ett minimalt gammalt hus utanför Tollarp blev vi ödemarksmänniskor i den meningen att vi för alltid brutit upp från den stora staden. Jag hade lovat mig själv att aldrig mer bo i en lägenhet. Det enda jag behövde och begärde var tystnad, frid och långt till grannar. Så kom livet att levas.

Vi fick sex barn tillsammans. 1991 lämnade jag familjen, men bosatte mig i samma lilla by. Allt gick i riktning mot ett allt mer ödemarksliknande liv. Carl Göran Ekerwald säger att den drömmen ”tycks vara en universell mänsklig belägenhet.” Ändå har jag inte lyckats förverkliga den så som jag innerst inne velat. Ölands södra Alvarsmarker har hela tiden varit mitt mål. Att få skära av de sista banden med det som också här utanför Kristianstad är lantligt men mycket nära staden.

I takt med att de kroniska sjukdomarna gett sig till känna har också det målet tett sig alltmer ouppnåeligt. Kan man utan bil eller andra transportmedel leva i ett landskap som 9 månader om året saknar varje form av kollektivtrafik och anslutning ens till butik och vårdcentral? Det är ju så det ser ut söder om Mörbylånga. Enda chansen att komma någonstans är att följa med skolbussen mycket tidigt på morgonen (och inte kunna komma hem förrän den kör barnen tillbaka på eftermiddagen).

Ett flyktförsök gjorde jag för 2003, då jag hyrde ett torp mitt inne i Göingeskogen, precis över länsgränsen in i Småland. Det började bra men rätt så snart drabbades jag av klaustrofobi. Inte någonstans kunde man se en horisont, det var skog, skog, skog vart man än vände sig.  Även om jag vid två tillfällen fick sitta på trappan i höstmörkret och se en älgko och hennes kalv stå och äta äpplen, vilket för mig var en sensation, valde jag att flytta tillbaka till den lilla byn. 

Här lever jag nu med samma dröm varje dag. Så länge dörren är låst och jag får vara ifred för samtidens buller går det bra. Men innerst inne bultar alltid ödemarksdrömmen och den tar fysisk gestalt i bilder från södra Öland. Kanske får jag sluta mitt liv i den drömmen. På flykt har jag alltid varit, men någon gång måste flykten upphöra. I bästa fall stannar jag då i drömmen och minnena. 

Information om den nya boken

Antecknat i krigstid kommer till mig från tryckeriet på måndag. Jag kommer att skicka ut den till alla som förköpt i den ordning beställningarna kommit in. Det innebär att inte alla kommer att nå fram före påskhelgen, men jag räknar med att utskicket till er kan starta redan på tisdagen. Jag lägger ut information efter hand som boken distribueras.

Festerna, fasorna, föreställningarna

F.d. Nya Teatern i Malmö

1970-talsminnen: festerna i kollektiven. Att börja ett liv som yrkesarbetare var inte lätt när vi bodde på Gamla Väster. Festerna drog igång på kvällarna och fortsatte långt in på nätterna. Jag försökte sova, oroade mig så för att komma för sent till jobb.  Det skulle bli en ekvation som aldrig gick ihop. 

Mest släpade vi oss fram mellan de olika stationerna; den grekiska klubben på vinden där man när som helst på dygnet kunde köpa en flaska Retsina, det lite större kollektivet där Fjellis och Valda bodde, hemma hos Lasse Hejll på Hyregatan, där vi lyssnade till och själva spelade musik, där vi sjönk ner i sofforna och där skådisen – jodå, jag minns hans namn men det är irrelevant nu – försökte våldta mig när han och jag en gång blev ensamma i huset. Han svepte sin skäggstubb över mitt ansikte, körde in tungan i min mun och försökte smeka mig mellan benen. Gång på gång sa han att jag måste komma hem till honom, vi skulle äta gott och sedan njuta tillsammans, och jag äcklades till den milda grad och försökte ända fram tills jag lyckades avvärja och få bort honom, få honom att förstå att jag varken var homo eller ens intresserad av några experiment. 

Och så festerna i vår lägenhet på Jöns Filsgatan, där det alltid kom många människor, eftersom vi hade plats för dem, värre var det hos Lasse R. i grannhuset som hade den minsta bostad jag sett i mitt liv, men också där trängde vi oss samman, där satt Fjellis i Lasses säng med armarna runt brösten på Valda framför sig, där sjönk vi andra ner på golvet och så spelades det John McLaughlins My Goal´s Beyond, denna elektriska jazzinfluerade men i grunden rockmusik på gitarr som jag hatade eftersom den retade stressen och framkallade både aggressioner och irritationer.

Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater. Vi arbetade på olika håll under några år, men det som förenade oss på Jöns Filsgatan var tiden bakom scen på Nya Teatern (som numera heter Nöjesteatern). Vi byggde scenen till så vitt skilda pjäser som Nalle Puh och Hamlet med Åke Jörnfalk, vi spelade kort vid köksbordet medan pjäserna pågick, om vi inte hade enkla statistjobb som jag själv i Nalle Puh. 

Från stora scenen på Stadsteatern strålade de samman med oss från Nya Teatern om kvällarna. Bullen var vår självklara mötesplats, där vi satt ner för öl, vin och samtal. Det var bildande men också stökigt. Där passerade de revy, alla de halvstora lokalkändisarna, där möttes de och speglade sig i varandra, några av dem med mer substans än andra.

(Utdrag ur den bok om Malmö och mina barn- och ungdomsår som är under arbete).