Festerna, fasorna, föreställningarna

F.d. Nya Teatern i Malmö

1970-talsminnen: festerna i kollektiven. Att börja ett liv som yrkesarbetare var inte lätt när vi bodde på Gamla Väster. Festerna drog igång på kvällarna och fortsatte långt in på nätterna. Jag försökte sova, oroade mig så för att komma för sent till jobb.  Det skulle bli en ekvation som aldrig gick ihop. 

Mest släpade vi oss fram mellan de olika stationerna; den grekiska klubben på vinden där man när som helst på dygnet kunde köpa en flaska Retsina, det lite större kollektivet där Fjellis och Valda bodde, hemma hos Lasse Hejll på Hyregatan, där vi lyssnade till och själva spelade musik, där vi sjönk ner i sofforna och där skådisen – jodå, jag minns hans namn men det är irrelevant nu – försökte våldta mig när han och jag en gång blev ensamma i huset. Han svepte sin skäggstubb över mitt ansikte, körde in tungan i min mun och försökte smeka mig mellan benen. Gång på gång sa han att jag måste komma hem till honom, vi skulle äta gott och sedan njuta tillsammans, och jag äcklades till den milda grad och försökte ända fram tills jag lyckades avvärja och få bort honom, få honom att förstå att jag varken var homo eller ens intresserad av några experiment. 

Och så festerna i vår lägenhet på Jöns Filsgatan, där det alltid kom många människor, eftersom vi hade plats för dem, värre var det hos Lasse R. i grannhuset som hade den minsta bostad jag sett i mitt liv, men också där trängde vi oss samman, där satt Fjellis i Lasses säng med armarna runt brösten på Valda framför sig, där sjönk vi andra ner på golvet och så spelades det John McLaughlins My Goal´s Beyond, denna elektriska jazzinfluerade men i grunden rockmusik på gitarr som jag hatade eftersom den retade stressen och framkallade både aggressioner och irritationer.

Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater. Vi arbetade på olika håll under några år, men det som förenade oss på Jöns Filsgatan var tiden bakom scen på Nya Teatern (som numera heter Nöjesteatern). Vi byggde scenen till så vitt skilda pjäser som Nalle Puh och Hamlet med Åke Jörnfalk, vi spelade kort vid köksbordet medan pjäserna pågick, om vi inte hade enkla statistjobb som jag själv i Nalle Puh. 

Från stora scenen på Stadsteatern strålade de samman med oss från Nya Teatern om kvällarna. Bullen var vår självklara mötesplats, där vi satt ner för öl, vin och samtal. Det var bildande men också stökigt. Där passerade de revy, alla de halvstora lokalkändisarna, där möttes de och speglade sig i varandra, några av dem med mer substans än andra.

(Utdrag ur den bok om Malmö och mina barn- och ungdomsår som är under arbete).