Hilary Mantel: Skuggan av ett liv (Weyler, översättning av Marianne Mattsson)

Hilary Mantel har skrivit en memoar där tyngdpunkten ligger på barndomen och de unga åren. Hon har sytt ihop den oerhört elegant med ett inledande kapitel från nuet och ett liknande i slutet. Dessa två kapitel är viktiga för förståelsen av den sjukdom som kom att i mångt och mycket bestämma hennes liv och de mycket tunga fysiska problemen – endometrios - som av klåpiga läkare bestämdes vara psykiska och därför gav henne ett medicinskt helvete med den tidens glada receptförskrivning av bland annat Valium. Alla felbehandlingar ledde också till en extrem övervikt som hon fått lida av i hela sitt liv. 

Hilary Mantel föds samma år som jag, 1952. Men det är sannerligen andra villkor som gäller i femtiotalets England. Min till viss del idylliska Malmöuppväxt i den nya förorten ser man inte många spår av i Hadfield nära Manchester, med omgivningar präglade av fattigdom och hårt fysiskt arbete. Familj är av irländsk, katolsk börd men det tycks spela väldigt liten roll för flickan Hilary. Hennes intressen är andra, de flesta återfinns i litteraturen, denna magiska värld som lämpar sig både för flykt och bildning, där finns såväl Riddarna kring Runda bordet som Davy Crocket.

Det verkligt originella med hennes uppväxt är ju att mammans älskare flyttar in i familjehuset trots att pappan bor kvar – han förpassas till barnens värld på ovanvåningen. Jack, älskaren, blir först en extrapappa och sedan den man som kallas pappa.

Hilary hade sedan tidigt i livet en dröm att bli pojke – det skulle ske när hon väl fyllt fyra år – och sedan man. Hennes kompis väljer hennes nya namn, det blir Walter. Den leken dör ut.

Längre fram i livet förverkligar Hilary drömmen om skrivandet. När hon så småningom får betalt för det som andra föraktar har hon nått fram. Hennes självbild blir en annan.

Som skildring av en uppväxt i det brutala klassamhället England från 1952 och framåt, och som naken och djupt reflekterande skildring av hur man danas som människa är Hilary Mantels memoar av extraordinär kvalitet. Jag läste den med andan i halsen, det tog bara två kvällar. Jag vet att jag kommer att återvända till den, eftersom den tillhör den rätt så smala fåra i samtidslitteraturen som är ytterst angelägen och skriven på ett språk som är mycket eget, originellt och drabbande.