Danskhet och judiskhet. Historiskt och samtida

Köpenhamn 1940

Denna måndag vill jag först ge er ett lästips. Det är Bengt på Flarnfri schalottenlök som skrivit en ytterst läsvärd recension av Michel Houellebecqs roman Soumission. Men hans artikel är också en utomordentlig bra sammanfattning och reflektion kring bl.a. terrordåden i Köpenhamn och den svenska offentlighetens "lite skyldiga är väl offren ändå"-mentalitet. Artikeln heter Underkastelse och kan läsas här.

***

Hur går danskhet ihop med det judiska? Frågan ställs i danska medier, och svaren är tämligen likartade. Redan det säger en del om villkoren för judiskt liv i "De levendes land" (Grundtvigs begrepp).

Den 29 mars 1814 skrevs ett avtal som skulle att få stor betydelse, ända in i vår tid, i Danmark. Det var då kung Frederik VI gav landets judar ett "frihedsbrev" som skulle komma att bli rättesnöre för "Det Mosaiske Troessamfund".

Judarna blev danska medborgare med fri- och rättigheter som ställde dem nästan på jämlik fot med andra danskar. Det stod dem nu fritt att verka i vilka yrken de ville, de kunde bli medlemmar i hantverkarnas yrkesskrå eller studera vid landets latinskolor och universitet.  Med upplysningens ideal som rättesnöre fick judarna sin frihet. Men kungen krävde något tillbaka: han ville se den judiska menigheten öppna sig för omgivningen. Slut med icke-danska ceremonier i synagogan, slut med "judisk klädsel" och annat som dittills styrt. Danska skulle vara språk i såväl bokföring som gudstjänster. Man skulle inte utmärka sig på gator och torg utan vara klädd som vilken annan dansk som helst.

Morten Thing, själv jude och forskare vid Roskilde Universitet säger i Weekendavisen:

"Anordningen gav uttryck för en förhandling där man från judiskt håll ville introducera några av reformjudendomens ideal i Danmark. Det var en allians mellan kungens folk och det judiska samfundets representant Mendel Levin Nathanson, som var en känd reformman."

Thing säger att reformarbetet inspirerades av utvecklingen i Tyskland där en judisk upplysningsfilosofi redan introducerats. Den innebar bl.a. att man förtyskade sina namn och slutade klä sig "traditionellt" samt ersatte jiddish med modern tyska (men hundratjugo år senare skulle allt sådant reformarbete visa sig meningslöst, det blev Hitlers vilja som blev lag och massdöd). Något viktigt skilde i början av 1800-talet de danska judarna från sina trosfränder i Tyskland, Holland och Sverige: de hade redan en plats i den danska eliten.

Mycket mer kan förstås sägas om den politik som fastlades för 200 år sedan. Man kan däremot slå fast att utan den skulle inte de danska judarna i så hög grad ha räddats undan deportationerna under den tyska ockupationen - 1943 betraktades de helt enkelt som landsmän av sin omgivning. De sågs inte som ett främmande element. Och sina landsmän räddar man undan en säker död.

Många röster i Danmark formulerar nu sin syn på situationen efter terrorattentaten. Synagogan angreps mitt under en Bat mitzva-fest. Innebär det slutet för harmonin mellan danskheten och det judiska? Bo Lidegaard skrev i söndagens Politiken:

"Attentatet mod synagogen sidste lørdag har sat stærke kræfter i spil i det særegne forhold mellem de danske jøder og resten af den danske befolkning. Danmark har i mere end to hundrede år været undtagelsen, hvor der ikke var modsætning mellem det at være jødisk og det at være dansk. Det har gjort det til noget særligt at være jøde i Danmark, og det har gjort Danmark til noget særligt. Opskriften har været, at jøder i Danmark var landsmænd som alle andre. Men kan man være som alle andre, hvis man er særlig truet, og hvis man må have særlig beskyttelse? De spørgsmål lader sig ikke let besvare, og slet ikke med henvisning til erfaringerne fra Paris og Bruxelles. For pointen er netop, at indtil i lørdags var København undtagelsen fra de forhold, vi kender fra Paris og Bruxelles. Der er ikke mange, der ønsker en udvikling i den retning. Men ingen kender alternativet."

Sist i den långa historiska översikten skriver Lidegaard:

"På den anden side er truslen fra voldelige ekstremister uafviselig. Det er muligt, at de er få, men ingen kan vide, om en anden radikaliseret terrorist en dag slår til igen. Ingen præventiv indsats vil kunne opstille garantier mod netop denne type angreb. Derfor er det svært at tage ansvar for ikke at bede om den særlige beskyttelse, som vil udgøre et vist værn mod sådanne ekstremistiske anslag. Danske jøder og deres ikke-jødiske landsmænd bliver nødt til at finde svar på et spørgsmål, som ikke har meldt sig før: Hvordan give det jødiske mindretal en særlig beskyttelse, når ingen ønsker at gøre det til noget særligt? Kunsten er ikke at råbe vagt i gevær og skille sig ud. Den er at bevare friheden til selv at bestemme, hvad det vil sige at være dansk jøde."

I samma tidnings söndagsmagasin publiceras en text från 2014, då man firade sitt frihedsbrevs 200-årsjubileum, den skrevs av Björn Bredal:

"Hvor norsk kan en jøde blive? Hvor dansk kan en jøde blive? »Hvornår er du dansk nok til at være dansk?«, spurgte indenrigsministeren som allerede nævnt. Umiddelbart giver svarene giver sig selv her i 2014: Man kan ikke blive mere norsk end en norsk jøde, og ikke mere dansk end en dansk jøde. Det sidste blev sagt med eftertryk ved 200-års fejringen i København, da programmet sluttede med, at hele forsamlingen, jøder, kristne, ateister, tykke, tynde, venstrefolk og kulturradikale, sang i vilden sky under ledelse af synagogens tidligere kantor Ralph Levitan: 'Jeg elsker de grønne lunde/ med tonernes vuggende fald, / jeg elsker de blanke sunde/ med sejlernes tusindtal."

(Jeg elsker de grønne lunde. Tekst: Johannes Helms, 1873. Melodi: Albert Møller, ca. 1876)

Den sångtexten är gammal, närmare bestämt från 1873. Den stod i allra högsta grad för danskhet då. Idag kan väl ingenting bli danskare än den sången. Och den sjungs i Köpenhamns synagoga vid en jubileumsfest 2014. Kanske kan det ändå ses som en symbol fullt användbar också idag efter terrorangreppet?