Terrorn. Dagen efter - eller dagen före?

Foto: Astrid Nydahl

Köpenhamn var en belägrad stad natten till idag. Terrorattentatet mot Krudttønden - där Astrids bild togs vid ett annat föredrag som hölls av Lars Vilks - följdes av en likadan attack mot Köpenhamns synagoga. Utanför Krudttønden i stadsdelen Østerbro sköts Finn Nørgaard, en 55-årig dansk filmregissör till döds, utanför synagogan mördades en judisk man, 37-årige Dan Uzan, som skulle kontrollera vem som gick in till Bat mitzva-festen. Också ett antal poliser och livvakter blev skjutna, men alla fick skador som inte är livshotande. Terroristen sköts ihjäl av polis tidigt på söndagsmorgonen.

Så ser det ut – dagen efter som man säger – i ett Köpenhamn som skakats av ett terrordåd kusligt likt det som Paris drabbades av. Först kom attentatet mot fritänkare och ”hädare”, sedan följdes det upp av ett angrepp på ett judiskt mål. I Paris satirtidningen Charlie Hebdo, i Köpenhamn mötet med Lars Vilks, Frankrikes ambassadör, en representant för FEMEN och en brittisk medborgarrättsaktivist. I Paris en kosherbutik, i Köpenhamn en synagoga.

Ska vi nu slå oss till ro med att det är dagen efter? Jag tror att vi måste tänka precis tvärtom. Det är dagen före nästa attack. Förvisso var det igår och under natten till idag som attentaten i Köpenhamn ägde rum. Men var säker på att nästa attentat kommer när vi minst anar det. Efter Parismassakern lovade Islamiska staten i ett uttalande att den bara utgjorde starten för en mordkampanj över Europa. Måltavlorna blir som alltid olika människor som från islamisternas synvinkel är kuffar, otrogna och fiender. Judarna är förstås fiende nummer ett. Vi andra – oavsett vad vi bekänner oss till eller vägrar bekänna oss till – är just de otrogna hundar som måste dödas för att de islamistiska soldaterna ska få sina poäng i himmelriket.

Min första reaktion i natt var att det nu inte längre är möjligt att hålla sådana möten som det igår. Men den reaktionen är – om än begriplig – resultatet av en rädsla och en försiktighet under galgen. Att ställa in och hålla sig tyst är precis det islamisterna vill att vi ska göra. Således måste vi göra precis tvärtom. Arrangemanget som angreps hade jag själv gjort reklam för här i bloggen.

Hade jag kunnat gå ordentligt, hade jag också varit med där. Nu fick jag i tanken vara med de människor som hamnade i kulornas helvete. Ur minnenas allt större högar plockar jag fram en gammal tygbit där det står textat NO PASARAN. Jag kunde förstås ha använt vilka andra ord som helst, men innebörden av orden från det spanska inbördeskriget måste lyftas fram igen: vi ger oss inte, vi är inte skit. Och just som vi står vid dagen före nästa attentat bör vi uttala dem högt och tydligt.