Judehatarens renässans. Del 3

Antijudisk pogrom i Alsace 1848

De ryska pogromerna mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är några av de värsta i modern tid. Tusentals judar miste livet, men pogromerna bidrog också till att hus och hem totalförstördes och en försvårande omständighet var att pogromerna understöddes av myndigheterna. 1905 publicerades den ökända Sions vises protokoll, en skrift som än idag, framför allt i arabvärlden, används som propaganda i judehatets tjänst.

1900-talet skulle annars stå för de allra värsta judeförföljelserna i människans historia. Det är möjligt att man kan säga att de började med Hitler och Tyskland. Men det ger en delvis skev bild, eftersom pogromer och massmord på judar förekom över stora delar av Europa under första halvan av 1900-talet. Nationalsocialismen blev förvisso ett vägval, och de som valde samma väg som Hitler bidrog till att hundratusentals judar skickades till de nazistiska dödsfabrikerna från länder utanför det tyska riket. Organisationer som de rumänska järngardisterna och de ungerska pilkorsarna var inte bara Tyskland behjälpliga, de gick ofta före och mördade i mängd. Likadant var det i Baltikum.

Aftonbladet nickade instämmande 1941 och skrev:

”Det var icke uppbyggligt. En upplevelse, som gjorde ont. Men vad som skedde måste ses i sitt sammanhang. Judarna hade här som annorstädes ådragit sig befolkningens hat. […] Greppet var radikalt. Som man såg det utifrån verkade det hårt till ytterlighet, men kanske var det ändå barmhärtigare att genom ett raskt och beslutsamt avgörande klara frågan än att låta folkblandningen fortgå.”

Nå, vi vet facit, på ett ungefär. 

Vi vet vad de tre totalitära lärorna kommunism,  fascism och nazism i slutänden innebar för judarna.

Här i Sverige då? Jodå, det var inte bara legitimt utan högsta mode i samhällets överklass att hata judar. Men efter kriget blev det mera av viskningar i privata sammanhang.

Hur låter judehatet idag? Jag plockar två citat från nätet som exempel på hur det låter från höger:

”Nu har judarnas dåliga humor gått så långt att den kan starta tredje världskriget.” (Nationell.nu) ”Vad vore världen utan en judisk terrorstat?” (samma källa)

Och från vänster, här en träffande beskrivning:

"Inom den tyska högern för hundra år sedan identifierade man kapitalets globala dominans med judarna och Storbritannien. Idag identifierar vänstern den med Israel och USA. Tankemönstret är detsamma.Vi har nu en form av antisemitism som tycks progressiv och ”anti-imperialistisk”, vilket är en verklig fara för vänstern. Rasism är däremot sällan en fara. Vänstern måste visserligen akta sig så den inte blir rasistisk, men risken är oftast inte så stor eftersom rasismen inte har den skenbart emancipatoriska dimension som finns hos antisemitismen." Från Solidarity & Workers’ Liberty nr 166 4/2 2010, en intervju med Moishe Postone, marxistisk forskare verksam vid University of Chicago, publicerad i SKMA:s Nyhetsbrev # 2/2010)

Och avslutningsvis frågar jag mig själv: har då Israels hopplösa och utdragna ockupation av Västbanken inte någon betydelse för antisemitismens nya uttryck -  ibland uttryckt som "antisionism" och ibland som något annat - i Europa? Jo, det är klart att den har. Man kommer undan med det mesta om man hänvisar till den.

För mig är saken ganska enkel: staten Israel är en sak och enskilda judiska män och kvinnor en annan. Det staten Israel gör gentemot palestinierna som lever under ockupationens hårda regim kan herr eller fru X i Paris knappast göras ansvarig för.

Ansvaret ligger hos den israeliska politiska klassen och det militära översta skiktet i landet. Men det är just den sortens uppochner-vända logik som får rättfärdiga den islamistiska terrorn. Jag skulle inte tveka att säga att den kommer att prägla framtiden. Men låt en sak stå glasklar: om Israel en dag lämnar Västbanken och lever i fred med en palestinsk grannstat så kommer det inte att djupare påverka judehatet. Det lever och frodas, efter 1948, så som det levde och frodades alla epoker före 1948. Därför kan vi inte tiga om det. Varken nu eller framöver.

Härmed avslutar jag texten om judehatarens renässans.