Vinterns nakna skönhet och politikens meningslöshet

Foto: Astrid Nydahl

Det finns en stor skönhet i det vinternakna. Allt går bokstavligt talat att se igenom. Träden, buskarna, de större landskapen. Också mitt inre är naket nu. Om jag sa att jag var full av sorgen skulle jag ljuga. Det är precis tvärtom: sorgen gör mig tom. Det ekar i mitt bröst, i mitt hjärta, i mitt huvud. Det ekar som om någon slagit på en större cymbal.

Vintermånaderna har jag alltid trivts bäst i. De ger det rätta eftermiddagsmörkret för tända stearinljus, för läsning och film, för ett rött vin och samtal. Men den här vintern är så präglad av död och sorg. Den rätta känslan vill inte infinna sig.

Igår kom jag på mig själv med att ha skrivit flera bloggtexter om svensk politik. De har uppskattats av många läsare, jag har fått en hel del e-post med kommentarer. Men det är ju egentligen inte texter som jag ska skriva. Varför överlåter jag inte det åt politikens alla viktigpettrar och snusförnuftiga, överbetalda representanter? Jag vet varför. Därför att de med jämna mellanrum retar upp mig med sina naiva, handfallna, drömska och tokiga handlingar. När de dessutom börjar ropa ut sina primitiva skällsord, när de jämför nuet med några av 1900-talets värsta terrorregimer och folkmordshärskare, så blir jag ännu mer retad. Måste säga emot. Måste försöka argumentera.

Och innerst inne vet jag att det är meningslöst. Ibland spänner man vagnen framför hästen istället för tvärtom. Ibland är det pöbelmekanismerna som styr politikens "ledare" istället för tvärtom. Och resultatet blir alltid detsamma. Nu ska jag försöka vara tyst på den här fronten. Ägna mig åt allt det som barnbarnen förväntar sig inför julen. Skriva om annat. Framför allt läsa om annat.