Tomhetens eko och sorgens skri

Foto: Astrid Nydahl

Det går inte att fly undan. En förmiddag eller så kanske det lyckas att skingra tankarna, sedan är de tillbaka igen.

Sorgen får ta sin tid, säger man till mig. Men jag vet att den tiden kan bli ohyggligt lång. Man blir en tomt ekande kropp eller så skriker man rakt ut i luften.

Vi hamnade vid havet igen. Luften var behaglig ljum och det var nästan vindstilla. Där stod jag och tänkte på min förlorade son. Det var ett virrvarr av tankar. De ledde inte fram till något.

Kanske blir det bättre under lördagen. Då far vi iväg för att gratulera mitt äldsta barnbarn på hennes 17-årsdag. Jag har sagt det förut: man måste, trots allt, leva för de levande.