Tingstens tanke om smärta och förtvivlan

Foto: Astrid Nydahl

Jag tog fram Herbert Tingstens Flyktförsök. Notiser 1971-1972 och läste slumpvis i den tills jag fann detta:

"Man skriver inte när man skriker; vid ett visst mått av smärta eller förtvivlan saknas viljan och i varje fall förmågan att meddela sig med andra (...) I regel blir det genom att beskriva händelserna bakom lidandet, ramen för galenskapen, avrättningen och självmordet som författaren tvingar läsarens fantasi att någorlunda förnimma våndan (...) Mina minnen av egna och andras svåraste stunder är omgivna av en döljande och mildrande dimma."

Det finns förstås mer än en sanning i dessa ord. Men jag kan inte instämma i det kategoriska. Kanske är vår tid sådan att också viljan att meddela sig med andra blivit mer regel än undantag? Det kan jag inte bedöma, men jag kan konstatera att vår tids tekniska möjligheter underlättar för sådana handlingar.

Jag ska återkomma till Tingstens bok. Den innehåller mycket som kan lyftas fram. Hans tankar är inte dammigt föråldrade. Det han skriver om Ionescu kunde ha publicerats i vilken kulturtidskrift som helst idag - om sådana funnes.