Richard Yates: Elva sorters ensamhet (Norstedts, översättning av Kerstin Gustafsson)

Foto: Astrid Nydahl

Har man läst Richard Yates Revolutionary Road, Easter Parade och Cold Spring Harbor går man med nyfiken glädje till den nyutgivna novellsamlingen Elva sorters ensamhet.

Som tidigare är det Kerstin Gustafsson som översatt och då blir det förstås riktigt bra. Hon lyckas göra övertygande svenska av Yates speciella, maskulina amerikanska.

Det är förstås män som står i centrum också för hans noveller, men det är ofta också män som omges av kvinnor, inte sällan hustrur. I några noveller tränger de mycket ensamma och olyckliga männen sig på. De dricker alldeles för mycket, de har nära till våldet och det självförstörande och man tycker hela tiden att man förstår dem.

I samlingens sista lite längre berättelse är det en författare (eller ska vi kalla honom blivande författare?) som står för berättarrösten. Han har hamnat i ett olyckligt och samtidigt utvecklande förhållande till en taxichaufför som vill hyra honom som spökskrivare för det som ska bli tidernas bok och film. Det går knackigt. Och betalningen blir ju aldrig den som han väntar sig. Han jämför sig än med Hemingway, än med Lionel Trilling men skriver i själva verket till vardags ekonominotiser på AP (notiser han inte ens själv förstår). 

Det är en lysande berättelse om konstnärliga ambitioner som hela tiden konfronteras med den grå, vardagliga verkligheten. De stora orden sjunker ihop och blir på sin höjd små viskningar. Övertygande tar Yates med oss in i taxichauffören Bernie Silvers och författarämnet Bob Prentices liv.

Särskilt stark bland de elva novellerna finner jag Hajbrottaren. Här leds vi in på sunkiga Labor Leaders redaktion, en fackföreningstidning som söker med ljus och lykta efter ”nyheter” för att kunna sälja annonsplats. ”Blaskan var ett monster” konstaterar Yates och man anar att han har egen erfarenhet av något liknande. Här är journalisten ett tjänstehjon som ska göra chefredaktören på gott humör. Tidningen drivs av de två svågrarna Finkel och Kramm, men ”inte ens de var stolta över blaskan”. Berättaren McCabe ger de distanserade blickarna på den absurda redaktionstillvaron. Det slutar förstås med en katastrof. Och det är inte utan att man känner igen vår egen tids tidningar, mediestrategier och offentliga lögner.  

Klassrumsinteriörerna i novellen Skoj med en främling är obetalbara. Här får Yates utrymme för sina barndomsminnen och driver hejdlöst med en tillvaro som man i sina illusioner ser på som ”jämlik” men som i själva verket är de vassa armbågarnas brutala arena. De presenter som lärarinnan ger sina elever inför jullovet blir en käftsmäll de kanske inte finner särskilt roande.

I Bar-killen konfronteras vi med något helt annat än en bar. BAR är nämligen förkortningen av Browning Automatic Riffle – ett trettiokalibrigt magasinmatat helautomatisk vapen. Efter ett gräl i hemmet tar han sig till Times Square och börjar dricka. Han försöker förstås ragga men det går åt skogen. När han ensam och besviken ger sig ut i natten hamnar han mitt i en kokande pöbel. Att han själv där förvandlas till den värsta av alla ter sig fullkomligt logiskt. Och jag får ett litterärt bidrag till Canettis tes om massan och makten; oavsett vilken massa man stiger in i upphör den egna viljan att gälla.

Yates noveller är som hans romaner. Gnistrande, skarpa och övertygande porträtt av människor. Man vill ha fler av dem!