"Den allt trasigare konstnären och hans skapande" - om Robert Walser i en ny bok av W.G. Sebald

Foto: Astrid Nydahl

W.G. Sebald: Logi på landet (Panache, Bonniers, översättning av Ulrika Wallenström).

Denna nya Sebald-bok är en översättning av Logis in einem Landhaus som utgavs på tyska 1998. Till det har förlaget lagt två korta texter hämtade ur Campo Santos som utgavs postumt 2003. Det ter sig en smula udda, eftersom den boken borde översättas i sin helhet, vilket knappast lär ske sedan en text om Peter Weiss och en ”liten not om Nabokov” lyfts ut ur den för Logi på landet.

Nå, nog klagat. Detta är ju en fantastisk bok som man bara kan uttrycka oförfalskad glädje över att ha fått läsa. Som med allt annat jag läst av Sebald, från Utvandrade och Austerlitz och framåt i svensk översättning till engelska översättningar som Campo Santos och On the Natural History of Destruction, hamnar jag här i ett språk och ett tänkande som är alldeles unikt. Sebald gräver sig in i sina studieobjekt, men han ser något helt annat än de flesta av oss. Hans blick fastnar både för de mycket små detaljerna och de stora sammanhangen.

Sebald om Walser: "Med seismografisk precision registrerar han det minsta skalv vid randen av sitt medvetande, protokollerar förkastningar och krusningar i sina tankar och emotioner som den psykiatriska vetenskapen ens idag kan drömma om."

Högst i denna bok håller jag essän om Robert Walser i Le promeneur solitaire. Vid sidan av essäerna om Gottfried Keller, Eduard Mörike och Jean-Jacques Rousseau ter den sig som en höjdpunkt i studiet av den mycket ensamma och så småningom vilsna och allt trasigare konstnären och hans skapande. Walsers författarskap är ju i hög grad ett som så småningom varken avsetts för publicering eller tänkts vara något annat än en manisk och paranoid samling bokstäver av närmast terapeutisk natur. 

När han skriver om dennes Bleistiftgebiet (ett urval på svenska i Peter Handbergs översättning som Att vi lever i en ond värld. Mikroskrifter, Symposion 2001), beskriver Sebald det som en ”slavtjänst” och om hans rum på Hotel Zum Blauen Kreuz som ”ett skrivfängelse, en bur och en blykammare". Med Walsers egna ord: ”Min rygg blir krum av det ty jag sitter ofta i timtal böjd över ett ord som måste avverka den långa vägen från hjärnan till papperet.” Sebald betraktar mikroskrifterna som ”en förövning till ett liv under jorden” och som en ”sinnrik form av fortsatt skrivande, hemliga budskap från en som tvingats ut i illegalitet och dokument från en verklig inre emigration.” Den förskansade Walsers texter ter sig, i all denna olycka och förtvivlan, ändå som försök att rädda det som räddas kunde.

Utan att blunda för den stora skönheten och skärpan i de övriga essäerna överlåter jag på er att utforska resten. Man blir inte besviken.