Tomheten, havet

Trösterikt är det att stå där ute i Tosteberga. Havet är mörkt, kallt och känns nästan hotfullt när vinden tar i. Men det är en hotfullhet som jag nästan är immun mot. Jag känner bara tröst i vågrörelsen och bruset. Inte en människa syntes till. Regnet som piskade syns inte på bilden. Men det kändes på kinderna och de händer som snart måste börja använda vintervantar.

Idag är det sista dagen före det definitiva avskedet. Imorgon begravs Tobias i Västra Vram. Det blir svårt. Det är svårt. Det är mörkt och kallt som havet inuti mig.