Tobias och barnen

Tobias blev tidigt en centralgestalt i alla mina barnbarns liv. Han tog sig an dem från det de fötts. När Alfons drabbades av den fasansfulla neuroblastomen fanns Tobias vid hans sida fram till dagen han dog. Flickor som pojkar deltog i Tobias arbete. Han ville lära dem hantera verktyg och maskiner. Tobias hade fått den bästa tänkbara utbildningen själv, i livets hårda skola. Han blev en duktig självlärd hantverkare och bemästrade det mesta som behövdes för en allt-i-allo för kommunens lilla station i Tollarp. Där ansvarade man för idrotts- och fritidsanläggningarna. Fotbollsplanerna höll han i bästa skick. Han fick en särskild motorsågsutbildning av kommunen och anlitades när de riktigt svåra fällningsuppdragen kom. Han var stolt över sitt arbete och gav sig av mycket tidigt på morgnarna för att städa och iordningställa sporthallen flera timmar innan skolbarnen kom för första lektionerna. Tidiga morgnar var Tobias bästa tid på dygnet, det tror jag mig ha förstått.

Pojken på bilden som bekantar sig med en riktig, om än mycket liten motorsåg heter Hannes, han är son till min äldsta dotter. Han är betydligt äldre nu. I Tobias garage - byggt av honom själv med vänners hjälp - har Hannes en egen avdelning med verktyg och arbetsbänk. Tobias gav honom en naturlig och lekfull förtrogenhet med maskinerna. Nu skingras allt. De värdefullaste sakerna har redan flyttats till en säkrare plats. Jag vågar inte tänka på vad jag själv ska tänka och känna när jag står där inne för första gången. I helgen ska jag öppna dörren och gå in i hans hus. Det är en kuslig tanke, en vecka efter att han somnade in i sin fåtölj.