Röka i regn på Trafalgar Square

En regnig och grå vecka 2004 befann vi oss i London. Tobias hade fortfarande sitt långa, rödblonda hår. Ingen svartfärgning och ingen kal skalle. Men rökte gjorde han redan då vid 18 års ålder - som en borstbindare.

Vi var så unga, han 18 och jag just 52. Lille Simon skulle fylla tio och var en i raden av Astrids barnbarn som vid just den åldern tas med till London. Vi var förstås helt och hållet turister men vi valde olika mål.Simon ville åka båt på Themsen och han ville förstås gå i Hamleys stora leksaksvaruhus.

Tobbe ville då avvika med mig till skivbutiker, boklådor och caféer. Det var en fröjd att se honom botanisera i Record Towers musikvärld på Picadilly (jag saknar den själv, de hade ett enastående sortiment klassisk musik, också i sin Birminghamfilial). Han kunde sitta i timmar med kaffet tillsammans med mig. Det var en tid då man ännu fick röka på café (när kom förbudet? jag minns det inte ens).

Ja, ung var ännu världen. Igår var Simon här och hjälpte till att skruva ihop några hurtsar. Vi talade om tomrummet efter Tobbe och Simon sa: "Jag saknar honom också fast det var så länge sedan vi träffades." Simon var förstås med på begravningen med sin pappa.

Nu är världen ett svart tomrum för mig. Det är så tomt att jag egentligen bara vill skrika för att fylla det med något.