Lördag vid den obegripliga platsen

Det gick inte att avstå. Vi åkte till Tobbes grav idag. Stumma. Ställda inför det obegripliga. Läste de flesta korten på blommorna. Tänkte på gårdagen och vad som sades. All kärlek, värme, omtanke, vänskap och saknad som uttrycktes.

Stenen bredvid Tobbes är alltså Alfons, pojken, mitt barnbarn, som fick all kärlek av Tobias. Alfons som sedan återkom, döende, i Tobbes epileptiska hallucinationer. Nu slipper han det helvetet och har fått den finaste gravplats han kunde få.

Jag tänkte på vad Tobbes närmaste chef i Tollarp berättade igår. Han har arbetat med Tobbe i tolv år och han sa att Tobbe var den förste han mött som mitt i ett arbetspass kunde böja sig ner och ta en näve full med gräs och säga: "Luktar det inte underbart", och som också kunde lägga sig raklång på en fotbollsplan och njuta av det mjuka gräset. Hans chef från Kristianstad kom fram till mig efteråt och berättade några fina minnen han med, bland annat om hur sparsam Tobbe var - med kommunens pengar. Totalt omodernt! Men Tobbe försökte köpa in billiga maskiner, och chefen hade en gång fått säga till honom, att en riktigt så billig motorsåg ska du nog inte köpa, det kan inte vara någon vidare kvalitet på den.

Jag träffade också flera människor som haft djupare, starka relationer med Tobbe. Det var så trösterikt samtidigt som det gjorde mig ont att se deras smärta. När jag läste deras sista hälsningar idag förstärktes den känslan.

Sist vill jag visa er två hälsningar som jag inte känner avsändarna till. Men att döma av gräsmattan och fotbollsplanen så är det säkert arbetskamrater (fast jag hade fel om gräshjärtat, det kom från Västra Vrams förskola, se deras text här). Idag hade någon också ställs en flaska öl bland alla blommorna.