Läsningen, sorgen och chocken

I drygt två veckor nu har jag levt i ett slags chocktillstånd, oförmögen att tänka på annat än min son Tobbe och hans obegripliga bortgång. Mellan tårarna har jag inte sett särskilt mycket. De filmer jag försökt skingra sorgen med har jag inga som helst minnen av, jag tror inte ens att jag varit vid fullt medvetande när jag sett dem. Läsningen har varit ytterst sporadisk och meningslös.

Men så slog det mig att jag just före dödsbudet den 10 oktober hade läst Tomas Espedals Bergensare som jag skulle recensera här i bloggen. Just han är en författare som skriver i den allvarliga zonen mellan liv och död. För Espedal är salongerna och den litterära ”finheten” säkert helt ointressanta fenomen. Han utforskar en värld långt viktigare än så.

Jag har tidigare läst Mot konsten och Gå och uttryckt min tacksamhet över att det finns en svensk förläggare Tomas Lindelöw som tagit sig an detta viktiga författarskap.

Så låt mig bara med några enkla rader förklara varför jag tycker att man kan läsa honom i tider av kris och sorg. 

*

En jazzklubb i den albanska huvudstaden Tirana, ett författarmöte i italienska Asolo, dagar i Rom, hotell Embajada i Madrid, promenader i New York, ett laddat möte på bokmässan i Göteborg och vakna nätter på en balkong i Nafplio. Detta och oändligt mycket mer bjuds man i nyöversatta Bergensare (Lindelöws, översättning av Jimmy Ginsby)

Vad är det här för bok? Roman, essä eller fria vandringar mellan genrerna? Snarare det sista. Espedal skriver ju en prosa med element av fiktion som hela tiden är förankrad i det egna livet, de egna erfarenheterna. Jag tror att det är skälet till att den är så laddad och så unik i nordisk prosa. Inte för inte är boken nominerad till Nordiska rådets litteraturpris (som meddelas den 29 oktober). 

Espedal målar – på många oväntade sätt – ett porträtt av Bergen. Det är en plats på jorden där han känner rottrådarnas betydelse. Men också en plats han vill fly. Flera av dessa miljöporträtt tillägnar han kvinnor som skriver och skapar. Till Cecilie Löveid skriver han: ”Kan en stad förstöra ett förhållande? Hon är från Oslo, han är från Bergen, det är som att vara två älskande från varsin kant av universum, som Shakespeare säger.”

Allt han berättar handlar ytterst om skapandets, skrivandets villkor. Och de är i sin tur beroende av just liv och död.

Jag kommer att återvända till Espedal och jag hoppas att Lindelöws förläggargärning uppskattas efter förtjänst.