Nå,
jag
koncentrerar mig på innehållet. Det första som då slår mig är att
Åkessons
bok helt saknar den normalt så utslätade och menlösa politikerprosans
tomhet.
Den är personlig i sitt tilltal och har hela tiden den personliga
erfarenheten som grund. Åkessons text hade inte kunnat skrivas av en
spökskrivande reklamfirma.
Strukturen
i boken är enkel att beskriva: utifrån korta dagbokstexter från 1 januari 2010
till och med 5 oktober 2010, alltså det år då Sverigedemokraterna tar plats i
riksdagen, skriver Åkessons längre självbiogafiska texter som sträcker sig från
barndomen fram till 2013.
Ett
begrepp som han inleder med, och som sedan ofta präglar resonemangen, är
”vanlig”. Det är ett halt och svårt begrepp eftersom det är så subjektivt. Vem
av oss är vanlig, vem är unik? Åkesson ser sig som vanlig, eftersom han alltid
har ambitionen att vara sig själv. Han är förstås medveten om att han som
politiker nått en position som är tämligen unik. Men han bär med stolthet med sig Åke Ortmarks
ord från 2007:
”Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och förmår framstå som så vanlig.”
Han
berättar först om sin tid som ungmoderat (då Reinfeldt var förbundsordförande).
Vi talar här om skoltiden och de frågor som kan och kunde engagera en ung man.
Men i och med folkomröstningen om EU 1994 hade han ”börjat snegla på ett parti
utanför riksdagen”. Han talar om en tid
då ”då den nationalistiska ungdomsvågen” växte fram.
”Plötsligt var nationalismen något normalt, det var inne att vara svensk och intressera sig för nationens historia och kulturarv.”
Att Ny Demokrati satt i riksdagen gjorde
inget intryck på den unge Åkesson, de representerade snarast ”nyliberal populism”. Han lyssnade till Ultima Thule.
Nu
närmar vi oss en kritisk punkt. SD hade vid denna tid ett mycket tydligt rykte:
det var ett parti omsvärmat av just vit makt-rock och skinnskallar. Partiet
bestämde sig för att förbjuda ”uniformsliknande klädsel” vid sina
manifestationer. Åkesson säger att det ska förstås som just ”rakade huvuden i
kombination med bomberjacka, stålhättade kängor…” Och så säger han: ”Jag
tvekade länge att gå med som medlem i SD.” Det var när förre centerpolitikern
Mikael Jansson i mars 1995 blev ny partiledare som han tog steget. Då började
man rensa i de egna leden. I och med det tillbakavisar och besvarar Åkesson de
kritiker som menar att han anslöt sig till ett våldsamt och naziinspirerat
parti: ”Jag drogs till partiet för att jag såg en potential i politiken. Jag
var nationalist och SD hade, trots bristerna, lyckats formulera en i grunden
sund, demokratisk och universell nationalism vars utgångspunkter jag i stor
delade.” Och så betonar han att partiprogrammet idag är helt omskrivet och att
det är han själv som varit pådrivande i förändringsarbetet.
Knappt
26 år gammal blir han så partiledare, det sker på partiets riksmöte 2005. Jag
ska inte fördjupa mig i de mellanliggande åren utan istället hoppa direkt till
2007, året då han menar att hans första stora prövning kommer. Då kommer
nämligen den danska Muhammedkarikatyr-striden till Sverige, sedan Richard
Jomshof utlyst en tävling för SD-kuriren. Åkesson beskriver initiativet som
”genialiskt, såväl politiskt som kommunikationsmässigt.” Det slutar med att
SÄPO gör hembesök och partiets hemsidor släcks. UD hade med sina påtryckningar
lyckats. Partiets popularitet ökade och de hamnade på 2,9%.
Så
bytte man partisymbol – från den stridssignalerande facklan till den
folkhemstrygga blåsippan. Men valet 2006 hade blivit ett misslyckande. ”Det var
kört” skriver Åkesson. 1,9% förvandlades visserligen till knappt 3%, men någon
riksdagsentré var inte aktuell. Men som den politiker han är ser Åkessons
positivt på det: ”Vi fick ytterligare fyra år på oss att utvecklas och växa
till oss”. Och det skulle visa sig vara vägen till framgång. Med SD i riksdagen
efter valet 2010 ser vi nu hur partiet växer i varje opinionsundersökning. Runt
10% brukar de ligga och därmed kämpar SD om platsen som Sveriges tredje största
parti. Oavsett var man själv står politiskt måste man medge att det är en
exempellös framgång och att den med största sannolikhet kan skrivas på Åkessons
konto. Han tog SD från en skuggtillvaro i minst sagt skumma omgivningar ut i
det mediala solskenet. Och trots att hetsen mot partiet är ett dagligt inslag
så tycks Åkessons ”vanlighet” i kombination med partiets politik i brännande frågor
som har med invandring, islamism, brottslighet, trygghet och folkhemsladdad
retorik göra dem allt populärare.
Åkesson
har en fundering kring invandringsfrågorna som jag tror är relevant: ”Det här
stärker för övrigt också min teori om att vi som parti egentligen inte har
något behov av att bilda opinion kring invandringen. Den opinionen finns
redan.” Och ändå verkar det omöjligt att få resten av den svenska
politikerklassen att förstå hur brännande och akut frågan är. Den tycks leva i
föreställningen att opinionen är just ”SD:s fel”. Det är en avgörande felsyn. En
radikalisering av opinionen varken kan eller ska sökas hos politiska rörelser,
utan i den verklighet där människor lever och verkar. Massinvandringens, inte
minst islamismens, konsekvenser för det svenska samhället är idag så omfattande
att var och en borde kunna dra sina egna slutsatser.
Åkesson
understryker att kritiken mot ”mångkulturalism” inte har det minsta att göra
med ”rasism och främlingsfientlighet”, tvärtom betonar han att vi bytt idéer
och produkter med andra ”och inspirerats över gränserna sedan urminnes
tider.” Så vilket är då problemet?
Åkesson sammanfattar sin egen syn: ”Istället för sammanhållning och gemenskap kring grundläggande normer och värderingar, byggs spänningar och motsättningar in i samhället. Kulturkrockar, långt djupare än valet av mat, musik och kläder, lyfts till makronivå. Ytterst handlar det om fundamentala uppfattningar om rätt och fel, om rättsuppfattning, om hur samhället ska organiseras och styras, om hur vi löser konflikter, om religionens roll, om relationen mellan könen och mellan barn och vuxna, om mellanmänskliga relationer och mänskliga rättigheter, om hur andra levande varelser ska behandlas, om relationen till natur och miljö, om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, om hur vi gör affärer och förhåller oss till avtal, om sociala koder och så vidare.”
Nå,
måste man vara nationalist eller Sverigedemokrat för att nicka instämmande? Jag
tror inte det. Jag tror att Åkessons formuleringar i detta avseende är på väg
att bli synonyma med gammalt bondförnuft i Sverige. Vi har i flera avseenden
nått vägs ände.
Varför
röstar jag då inte på Sverigedemokraterna om jag i viktiga frågor har en
grundsyn som är identisk eller ligger nära? Det
finns flera skäl. För det första menar jag att folkhemsdrömmen är reaktionär. Man kan aldrig skruva tiden tillbaka, och den katastrofala europeiska utvecklingen lär varken hejdas eller förändras av parlamentariska val. Industrialismens död och det postmoderna, globala samhällets etablering kan inte ”tänkas” bort, varför inte heller de miljoner muslimer som bosatt sig i våra länder kan skickas tillbaka dit de kom ifrån.
Tanken
som kallas repatriering finns inte kvar i SD:s politik, men den lever ett
ideologiskt aktivt liv i de nationalistiska kretsarna. Den bör också
diskuteras, eftersom jag är övertygad om att många som röstar på SD gör det i
tron att de ska ”slippa invandrarna”. Jag menar att repatrierings-tanken ytterligare
förstärker ett reaktionärt handlingsmönster och att man med skärpa måste ta
avstånd ifrån och argumentera emot den. Islamismen måste bekämpas politiskt och
ideologiskt, inte med folkfördrivningar. Europas 1900-tal var fördrivningarnas
och massmordens tid, och efter två världskrig avrundades århundradet med
Balkankrigen som utmärktes av etnisk rensning. Det finns ingen anledning att ge
den sortens tänkande ens ett lillfinger.
För
det
andra menar jag att inget politiskt parti – inget! – i parlamenten kan
påverka de ekonomiska maktstrukturerna. Hos SD har jag inte heller sett
några
ambitioner att återställa de folkägda, statliga, system som under
årtionden
sålts ut och spekulerats bort (banker, post, telefoni, elproduktion,
sjukvård
mm). Ekonomisk demokrati är ett begrepp som inte ens förekommer i
diskussionen. I partiprogrammet finns endast detta korta och föga
klargörande om privatiseringarna: "Sverigedemokraterna har en pragmatisk hållning till privatisering och menar att det i vissa branscher kan vara en fördel medan det i andra bör vara statligt drivet. Vår hållning är att där man får ut så mycket som möjligt för så låg kostnad är det alternativ som bör väljas. Bland annat vill vi återreglera järnvägen samt att vi ställer oss tveksamma till utförsäljningen av apoteken. Vi har även motsatt oss vidare utförsäljning av bland annat Vattenfall. Dock ser vi positivt på viss privatisering av sjukvård och skolor."
Jag röstar inte på SD och inte heller på något annat parti. Vad jag gör är att
betrakta det parlamentariska spelet med samma skepsis som jag alltid gjort. Min
enda röstsedel är skrivandet. Det jag skriver här i bloggen och i mina böcker
får gälla som min röst – i ordets båda betydelser.
Med
det sagt vill jag tillägga att det varken finns fog eller ursäkter för den
omfattande hatkampanj som bedrivs mot Åkesson och SD, från yttersta vänstern
till Reinfeldt personligen. Den är primitiv, konfrontativ och skadlig för hela
det svenska samhället. Den bidrar till ett klimat av rädsla, våld och
underkastelse.Som alltid på min blogg förespråkar jag det civiliserade samtalet. Jag föredrar analys framför rännstensargument. Jag föredrar civiliserad debatt framför ägg- och stenkastning och jag menar att Jimmie Åkessons debutbok mycket väl lämpar sig för just samtal och debatt. Med tanke på att hans parti alldeles säkert kommer att skrälla i nästa års riksdagsval är det hög tid att försöka åstadkomma det som skiljer sig från hatet och hoten; de civiliserade samtalen och debatterna.
Spekulerats bort? Själv är jag mycket nöjd med att ha två apotek i stället för ett i min närhet som kan priskonkurrera och erbjuda olika produkter, nöjd med att staten inte har monopol på teve och radio; även med telefonin, borta är det byråkratiska Televerket, likaså är postens service nu betydligt bättre än tidigare med de öppettider som min lokala handlare har och varför ska staten äga företag som konkurrerar med privata? Staten äger eller deläger 49 bolag idag, varav två är börsnoterade.
SvaraRaderaThomas, jag tänker på vad du skriver om SD som reaktionär kraft i svensk politik och om vad som kan och får göras.
SvaraRaderaAssar Lindbäck har ouppmärksammat förklarat att omsorgsinvandring och välfärdsstat inte kan samverka.
Det ena gröper ur det andra.
Vi har sju partier i riksdagen som hävdar motsatsen, vi har en samlad press och kultursfär som helhjärtat instämmer.
Vi kanske får en återgång till svunna tider förr än vi anar?
Det är måhända en slags reaktionär utveckling det också om än inte planerad?
Om nu inte Reinfeldt varit ute just efter klassamhället igen?
HUBERT