Röka i regn på Trafalgar Square

En regnig och grå vecka 2004 befann vi oss i London. Tobias hade fortfarande sitt långa, rödblonda hår. Ingen svartfärgning och ingen kal skalle. Men rökte gjorde han redan då vid 18 års ålder - som en borstbindare.

Vi var så unga, han 18 och jag just 52. Lille Simon skulle fylla tio och var en i raden av Astrids barnbarn som vid just den åldern tas med till London. Vi var förstås helt och hållet turister men vi valde olika mål.Simon ville åka båt på Themsen och han ville förstås gå i Hamleys stora leksaksvaruhus.

Tobbe ville då avvika med mig till skivbutiker, boklådor och caféer. Det var en fröjd att se honom botanisera i Record Towers musikvärld på Picadilly (jag saknar den själv, de hade ett enastående sortiment klassisk musik, också i sin Birminghamfilial). Han kunde sitta i timmar med kaffet tillsammans med mig. Det var en tid då man ännu fick röka på café (när kom förbudet? jag minns det inte ens).

Ja, ung var ännu världen. Igår var Simon här och hjälpte till att skruva ihop några hurtsar. Vi talade om tomrummet efter Tobbe och Simon sa: "Jag saknar honom också fast det var så länge sedan vi träffades." Simon var förstås med på begravningen med sin pappa.

Nu är världen ett svart tomrum för mig. Det är så tomt att jag egentligen bara vill skrika för att fylla det med något.

1986 - några minnen av liv och dikt

En av Carstens Hills bilder från min och hans bok Sången om saknaden som utkom 1986.

1986 var ett händelserikt år i våra liv, i vårt land och i världen, året då Tobbe föddes.

28 februari – Sveriges statsminister Olof Palme faller offer för en mördares revolverkula.

15 april – Amerikanska stridsflygplan fäller bomber över Tripoli, Libyen. USA:s president Ronald Reagan beskriver anfallet som ett led i "kampen mot den internationella terrorismen", som Libyens ledare Muammar Kadaffi anses stödja.

26 april – En kärnkraftsolycka inträffar i Tjernobyl i Ukrainska SSR, Sovjetunionen då reaktorn totalhavererar. Strålningen sprids bland annat till Sverige då vindarna sprider ut radioaktivt stoft över Europa och de flesta länder på Norra halvklotet träffas av någon form av stoft från olyckan. 

5 oktober - Brittiska tidningen The Sunday Times publicerar kärnfysikern Mordechai Vanunus berättelse som avslöjar Israels kärnvapenkapacitet.

15 september – Myndigheterna i Polen har frigivit totalt 225 politiska fångar sedan den nya amnestilagen antogs i slutet av juli 1986.

11 oktober – Förenta staternas president Ronald Reagan möter Sovjetunionens president Michail Gorbatjov i Reykjavik.

15 oktober Sovjetunionen kallar hem 8000 soldater från Afghanistan.

1 november – En omfattande miljöskandal inträffar i Schweiz då giftiga ämnen från läkemedelsföretaget Sandoz lagerlokaler i Basel, Schweiz läcker ut i floden Rhen efter en explosion i en kemisk fabrik. Alla djur och växter i floden ner till Karlsruhe dödas, liksom boskap som betar vid stränderna. Miljontals människor som fått vatten vid Rhen får det nu via tankbilar.

23 december – Som ett led i sin politik med glasnost (öppenhet) och perestrojka (förnyelse) låter Michail Gorbatjov regimkritikern Andrej Sacharov återvända från sin förvisning till Gorkij.

 
Den 16 juli: vår älskade Tobias föds! 

Våra andra barns märkesdagar: Mikael fyller 13 år. Malin fyller 11 år. Lina fyller 4 år. Ditte fyller två år. Catarina fyller 7 år 1986. Deras mamma fyllde 37 år och jag 34 år. Ett händelserikt år också i familjen.

Och vad gjorde jag just jag detta år? Jo, jag reser och skriver, jag skriver och reser. Bland annat: Jag mötte våren i Lissabon tillsammans med Anna W. och hennes dotter Sara D. De bodde på ett riktigt uselt hotell i Estoril, jag bodde inne i Lissabon.   

Vi möttes för det mesta dagtid inne i stan, två gånger kvällstid, först då vi gick på fadorestaurang tillsammans och sedan då vi åt i Estoril och skrev ett gigantiskt brev hem till Saras kille på bordsduken, som vi vek många gånger, lade i ett kuvert och skickade till Sverige. Det var min fjärde Lissabonresa, jag skulle komma att göra fem till, den näst sista 1997 med de två tonårsflickorna Lina och Ditte. 

Jag utgav tre böcker 1986:

Elvaårslandet – resultatet av en hel termins arbete i en femteklass i Ängelholm och en gymnasieklass i Sölvesborg. Mikael tecknade bokens omslag. 

Omslaget till min skrift om Karl Berman som utkom 1986.

Människans nödvändiga val. Skriften om Karl Bermans arbete för de danska och skånska judarna och för den danska motståndsrörelsen mot de tyska ockupanterna under andra världskriget.

Sången om saknaden. Diktsamlingen med Carsten Hills fotografier som året därpå också utkom på danska. Ernst Blomstrand och jag gjorde ett dikt- och musikprogram med samma namn. Först uppförde vi det på Ystads Konstmuseum under en Leif Nelson-utställning, sedan på biblioteken i Tollarp och Åhus. Det sista och bästa var på Malmö museum inför en positiv publik.'

Jünger om ett av tidens tecken

Basläger för skogsvandraren? Kanske det. Foto: Astrid Nydahl

"Rädslan är vår tids symptom. Dess verkan är så mycket mer omskakande eftersom den epok som föregick vår egen i så hög grad präglades av en omfattande individuell frihet, där dessutom nöden, såsom den skildras hos Dickens, hade blivit något nära nog okänt." 

 (Ernst Jünger: Skogsvandringen, översättning av Stefan Jarl, Augusti förlag, utkommer 10 november).

Jag har just läst ut denna klassiker från 1951, för första gången i svensk översättning. Jag har tänkt mycket på det arbetsliv jag själv inte tillhört på herrans många år och hur rädslan fått människor att tiga och lida. Ja, just så. Tigandet leder alltid till lidande, därför att det får individen att handla mot sin inre övertygelse.

Jag har sex barn. De tiger inte och Tobbe som vi just lagt till sista vilan var frispråkig, frimodig och kunde ryta till mer än någon kanske trodde. När han blev upprörd över något han såg i sin vardag på jobb sade han ifrån högt och tydligt. Det har jag själv gjort, allt sedan jag började yrkesarbeta vid 16 års ålder. När jag lämnade arbetslivet drog jag en suck av lättnad och kan idag med Jünger säga att rädslan är vår tids symptom.

Det är sin egen tid man måste säga emot. I smått och stort, vid varje tillfälle det är befogat.

Poesi i förgänglighetens tecken

Höstlöven hos Tobbe. Foto: Astrid Nydahl

I Det högre ljuset, utgiven av Brända böcker i översättning av Ove Berglund skriver den ungerska poeten Sándor Weöres (1913-1989) i dikten Upplöst närvaro:

Jag själv intresserar mig inte,
och endast den säkra döden
kan rädda från objudna clownen,
det smärtar när masken blir trampad.
Finns ingenting efter döden?
Inga problem, ingen längtan.
Fortgår mitt liv efter döden?
Jag orkar och kommer att orka.
Liv eller död kan göra detsamma.
Det är harmonin jag behöver,
den kroppen inte kan bära,
förnuftet inte kan känna.

Jag märker hur jag dras till dikterna om livets förgänglighet, och om döden. Jag behöver inte säga emot dikterna. Det de förmedlar tar jag emot och begrundar. Jag behöver inga ställningstaganden. Inga åsikter. Inga banderoller eller petitioner. Jag lyssnar till Weöres som man lyssnar till sin älskades hjärtslag.

Foto: Astrid Nydahl

Jag läser också Weöres dikt Ballad om tre löv och fäster mig vid de tre sista raderna:

Där nere smutsigt, djupt och svart -
vem lyfter er ur höst och träck,
tre arma löv som föll?