Det Nya Riket och tystnaden som motpol

Foto: Astrid Nydahl

Vid Östersjön, ett spegelblankt vatten, duvor som oupphörligen kuttrar i två olika träd, en lantbrevbärare som passerar uppe på vägen. Tystnaden omger oss. Bara våra egna röster bryter den. Vi talar om forna dagars liv och hur allt nu kastas, förstörs och eldas upp. Inte ett enda dokument ska skvallra om det förflutna. Jag sparar lite brev i pärmar, allt annat går iväg. Också större saker - datorer, skrivare som tjänat ut, en gammal radioapparat, kartonger - hamnar i gigantiska containers i "Kretsloppsparken" (vilket namn på en soptipp, i Malmö hette den i folkmun "Skitspissen" när jag var barn, därför att det var längst ut på landspetsen mot Öresund man kastade sitt avfall). Där uppe på avlastningsbryggan står två unga kvinnor, de talar bara med varandra och struntar i oss som kommit med avfall. FAS 3? Kanske det, de ser helt ointresserad ut av platsen de hamnat på. Varje dag vid busshållplatsen står andra som befinner sig i den så kallade "arbetsförmedlingens" klor; för några tusenlappar i månaden utför de det arbete som tidigare gjordes av heltidsanställda människor med kollektivavtal i ryggen. Det Nya Riket är inte bara falskt och förljuget, det skyltar också öppet och ogenerat med Den Nya Tidens klassamhälle som är intill förväxling likt det gamla. Och ändå syns det inte i människors ansikten att de är skuldsatta upp över öronen; de unga med alla sina snabbfixade mobil-lån, de äldre med sina kreditkort som en kortlek i plånböckerna, fulltecknade, räntetunga. Vid Östersjön tänker jag mest på det andra sättet att leva, utan skulderna, utan hjärnskrot från samtidens alla marknader och lockrop. Det är fredag eftermiddag. Snart går vi vidare till två helgdagar, befriade från allt utom oron.