När börjar hösten? Med Ođđasat och Uutiset

Landön 17 augusti. Foto: Astrid Nydahl

Jag tror mig nu uppleva den verkliga hösten. Sedan ett par dagar är landskapet inbäddat i mörka, tunga skyar, långvariga hällregn, en isande vind och allt lägre temperaturer.

Jag hukar för det mesta inomhus, men har ingenting emot att dricka kaffe vid havet. Höstmörkret och vätan utgör inget hinder för det. Tvärtom kan den kalla vinden få hela kroppen att vakna till liv på ett radikalare sätt än vad sommaren förmår.

Det är nu inte bara en väderfråga för mig. Det första verkliga hösttecknet kom på måndagskvällen 17.30. Då återupptogs nämligen de två kvartslånga sändningarna av först de samiska och sedan de finska nyheterna. Under sommaren antas samer och sverigefinnar inte ha detta nyhetsbehov, varför de behandlas styvmoderligt med ett slags stafett-sändningar där samiskt byts mot finsk och vise versa  i olika omgångar.

Nå, hösten börjar alltså med Ođđasat och Uutiset, just därför att jag varje vardag under hela den mörka årstiden betraktar dem som angelägna nyhetsprogram om man är det minsta intresserad av hur två minoritetsbefolkningar i Sverige lever, verkar och mår. Gentemot samerna och sverigefinnarna måste man ha en grundinställning som baseras på ett gemensamt historiskt öde.

Det duger inte att gnälla på "svenskans försvagade status" i det tvåspråkiga Finland om man samtidigt försummar finskans ställning här i vårt land.

Glöm inte bort att sverigefinnarna är runt 450.000 till antalet (det finns olika sätt att räkna, tar man med tredje generationen är de minst 650.000) och att vi med dem inte minst har en gemensam, månghundraårig historia av att bygga landet, inte minst med deras från 1500-talet inledda svedjebruk, och senare såväl agrikulturellt som industriellt.

Både konkret och i symbolisk mening kan man säga att finnarna i vårt land brutit ny mark. Att vi också en gång varit delar av samma statsbildning räcker väl redan det som argument. Jag följer alltså dessa nyhetsprogram för att jag tycker att jag lär mig något.