I det alldeles lilla livet...

Årets svankull, Tosteberga 27 augusti. Foto: Astrid Nydahl

Trots allt finns det också utrymme för det lilla livet, det vi kallar privat men ändå ventilerar med andra människor. Så nu gör jag det. Dagen började tidigt på ortopedkliniken i Hässleholm. Som första patient kom jag snabbt till. Olika prover skulle tas, man konstaterade att jag hade en snabbsänka på 12 när den ska vara 5, så jag måste åtgärda några små infektioner. Och så fick jag träffa en ny narkosläkare, en mycket sympatisk äldre man, född i Polen och med den vackraste av brytningar. Han tar väl hand om mig, och det blir en första knäprotesoperation på morgonen den 8 september. I vaket tillstånd. Överviktiga diabetiker sövs inte. Men nu är jag fast besluten att genomföra det.

Och under dem, rejält många maneter. Foto: Astrid Nydahl

Väl hemma igen väntade nästan punkt på programmet. Vi firar idag vår 20-årsdag  och det är mycket vackert. När jag skilde mig 1991 hade jag aldrig trott att jag skulle leva annat än ensam, det var min dröm och mitt mål. Men så blev det inte. Idag hade jag inte kunnat tänka mig ett bättre liv än att vara två pensionärer tillsammans, på de små men ändå så viktiga äventyren. Tillvaron finns runt hörnet och den kostar inte ett öre. Att se, höra, lukta och känna sig fram i naturen är mycket värt. Och att åka till havet, också det i närheten, kommer att bli en daglig rutin, vilket det varit hela sommaren redan. Tjugo år i backspegeln. Vågar man då se tjugo år framåt? Nej, det vore bara dumt. Jag tar en dag i taget. Måtte det bära ett tag till, med nya konstgjorda knän och en vilja stark som björnklister.