En lördag i krigets skugga med en vattenplöjare

"Gå i pilens riktning" - förvirrad i Hörby, lyckligt hemkommen. Foto: A.N.

Inför de senaste grova och grymma krigshandlingarna i arabvärlden har jag stått i ett slags lamslagenhet. Varje dag skriver jag krigsdagboken för att efteråt kunna se hur utvecklingen tedde sig medan den pågick. Vid den ukrainsk-ryska gränsen utspelar sig ett drama, oklart vilket, däremot tycks yezidierna ha klarat sig undan belägringen på bergstoppen (fast det idag kommer förfärande uppgifter om kidnappningar). Kanske hade och har USA:s ingripande för dem ändå avsedd effekt när det gällde att skydda deras väg ner från bergen och in på kurdiskt, tryggt territorium. Men ingenting står skrivet i annat än vatten och sand. Det som hände igår kan vara helt inaktuellt imorgon.

Efter gårdagens skånska rundturer blir det idag en stilla sittning vid havet. Om inte annat kommer den att medföra en inre frid. Jag rekommenderar er denna lördag att läsa Hoda Barakats Vattenplöjaren (Leopard förlag, översättning av Gail Ramsay). Det är i alla fall en bok som anger stämningar och känslor väl anpassade till det som också sker just nu.

Hoda Barakat föddes 1952 i Libanon, är numera bosatt i Paris och har publicerat ett antal romaner och arbetat både som lärare och journalist.

Bokens berättare, en namnlös man, är son till mannen som ville segla till Grekland från Alexandria och kvinnan som ville till Beirut. I Beirut föds han. Mammans vilja segrade. De öppnar en överdådig tygbutik i Beiruts souq. Mannen minns sig själv som den lille pojken som kläs i flickkläder, mamman kan inte dölja sin besvikelse över att det blev en pojke. Pappan dör, pojken gör allt för mamman. Bomberna börjar falla. Pojken förälskar sig och han tar över butiken, källaren görs till ett paradis och han bosätter sig där.

Medan striderna pågår – ett "plundringskrig" kallar författaren det – inreder pojken butiken och säger med upphöjt lugn: "Låt staden välta över ända igen och dess folk lämna den och låt den anförtros åt nya invånare". På bottenvåningen gör han sig en veranda, där citroner och mangold växer, han ler och trivs. Han kallar inte längre tygbutiken sitt hus, den är "ett slott vars like inte ens kalifen i Tusen och en natt hade".

Hela berättelsen är en tillbakablick på de unga år då han förälskade sig i den kurdiska flyktingflickan Shamsa, hon som mognar inför hans ögon och som han alltid förknippar med kvinnlighet, sidentyger och ren kärlek.

I Hoda Barakats litterära universum vävs saga och realism ihop. Den arabiska retoriken kan ibland bli övermäktigt för en europé, men i Barakats roman ser man inte mycket av det hon själv i en intervju kallat "ideologisk ballast". Jag trivs i hennes värld, också när den stiger ner i myter och sagor och förvandlar det sönderbombade och blödande Beirut till ett paradis av siden och älskog.

Romanen tilldelades Naguib Mahfouz-medaljen 2000, bara det ett kvalitetstecken.

Och så kan man ta del av vad Storbritanniens mest kontroversiella imam, Dr. Taj Hargey, säger om det egna landets islamister som reser för att ansluta sig till ISIS och andra mördarband i Irak och Syrien (där de förenas med likasinnade från andra europeiska länder, Sverige inkluderat):

As well as fighting 3,000 miles away, the jihadists have made their presence felt at home. Yesterday, several brainwashed acolytes of the infamous radical Anjem Choudary handed out incendiary leaflets to shoppers in London's Oxford Street in blind support of the Islamic State, while last weekend the black flag of jihadi fundamentalism was flown on the main gate at the entrance to a housing estate in Tower Hamlets.

What is terribly worrying is that, in the face of the IS atrocities, and extremist British Muslims' involvement in jihadism, mainstream Muslims here have remained largely silent at what is happening in Iraq today.

Where is the mass outcry against the systematic killing of the Iraqi Yazidis, the deadly harassment of Christians and the mindless destruction of their churches?

Where are the co-ordinated protests against the Islamic State? Where are the popular calls for an end to organised genocide by Sunni Muslim militants in Iraq?

This is pure hypocrisy and double standards from British Muslims. Only last week, more than 200,000 people — a large proportion of them British Muslims — took to the streets of London and Manchester to protest against Israel.

Ja, nog funderar man på det Hargey skriver också här hemma. Hur många av mina egna grannar här i staden hyser i all stillhet sympati för islamismens mördarband? Det lär jag - och andra - inte få veta i brådrasket, men jag fruktar den dag de visar det öppet. En som sedan länge har kunskaper om detta är Svenska Dagbladets Per Gudmundson, som nu skriver:

"Vi lär få höra mer från Islamiska staten i Sverige. Relationen är etablerad sedan länge."