Dagboken som vardagsverktyg

Ännu en gång har jag haft glädjen att läsa en volym dagbokstexter av Ola Klippvik, den tredje och avslutande boken i trilogin. Den startade 2009, fortsatte med volym 2 tre år senare, och kommer nu alltså med avslutningen (den finns redan att köpa men har recensionsdag 21 augusti).

Vad avslöjas det för pikanta saker här? Vad är det Klippvik vill visa oss som inte delar hans vardagsliv?

Lugn, bara lugn, Klippvik skriver inga sådana dagböcker. Visst kan han både fånga erotiken och svartsjukan, visst kan han röja sina egna tillkortakommanden. Men han "avslöjar" sannerligen ingenting som kunde ha tryckts i ett av vårt lands syrefattiga pappersblad (kvälls- eller veckovarianten, strunt samma). Tvärtom! Ola Klippvik skriver sig in i just vardagarna. Han arbetar. Han tar hand om sina barn. Han resonerar med grannar och vänner. Han noterar hur den politiska korrekthetens Sverige ser ut, med beröringsångest och viskningskultur. Och han läser.

Dagboken erbjuder en fri form. Dagboken utmanar ärlighet och nakenhet. Dagboken fångar just stundens, timmens och dagens rytm och förlopp. Ola Klippvik går till sin dagbok för att fånga det som är hans. Och i Vikbolandets vardag sipprar ofta världen in, med all sin grymhet, sitt lidande, sitt blod. När han berättar om naturen - det gör han ofta - skriver han inte om "fåglar, växter och träd", nej han är alltid konkret. Det kan handla om starrgrästuvor, gulsippor eller gröngölingar. Och vid sidan av Vikbolandet tar han oss som tidigare med till Öland där han har en djupt vuxen rot. Eller till Zagreb och Bodil Zalesky.

Det finns en stor vila i att läsa Klippviks texter. De erbjuder reflektion, och de speglar en tämligen ordinär vardag för en ung svensk familj bortom huvudstadens alla glitterfnittriga celebriteter. Kanske är just det den stora behållningen av dessa tre böcker. De talar från en individ till en annan, de höjer inte rösten och spelar inga skådespel. Jag tycker mycket om dem, kanske just för att jag hade kunnat se mig själv där, i de situationerna och med just de vardagsproblem och glädjeämnen de berättar om.

***

Bild från tv-intervjun med Salman Rushdie.

Igår fick Salman Rushdie ta emot H.C. Andersen - litteraturpriset i danska Odense ur kronprinsessan Marys hand, hela en halv miljon danska kronor och en stor ära. Med anledning av priset kan man se en intervju där Rushdie berättar om sin relation till den store dansken. Se den här.

Rushdie säger bland annat:

"- De traditionelle eventyr er narrativt moraliserende. Det ender altid med en morale: Lad være at være grådig. Vær velopdragen. Eller noget lignende.

- H.C. Andersens eventyr trækker ikke altid i den retning. Nogle gange gør de, men ofte har de en mere moralsk tvetydighed. Det giver dem en modernitet og holdbarhed, som forklarer, at de stadig har et publikum i dag."