Simundervisning. Malmö tidigt 60-tal

Kallbadhuset, 1880-talet. Precis där hände allt. Foto här.

Jag ville inte, men insåg med ett slags förnuft att det var nödvändigt. Att lära sig simma var för mig att trotsa starka fysiska aversioner. Jag trivdes inte i vatten, både havet och bassängen skrämde mig. Pappa tyckte att jag skulle prova på Kallbadhuset på Ribersborg och ett sommarlov cyklade jag ut dit på morgnarna. Lektionerna började på de solvarma träplank som man gick på utmed bassängerna och omklädningsrummen. Där låg vi i badbyxor och lärde oss simtagen, först med armarna och sedan med benen och till sist i patetiska försök att samordna armar och ben. Jag visste att när den samordningen satt så skulle vi i vattnet, och det var det ögonblick jag fruktade mest av alla.

Jag har förträngt nästan allt. Men det finns två scener i mitt minne, fortfarande så starka att de spelas upp som ur en film. Första scenen måste ha lagrats efter första kontakten med vattnet. Jag frös, jag var livrädd och när jag släppte taget om trappstegen ner i vattnet och försökte simma sjönk jag. Paniken kom redan med första kallsupen. Och så simlärarens sadistiska tilltag. Han hade en båtshake i handen, med den dirigerade han oss alla. Mig petade han på axeln och skrek: Simma då för fan! Jag vet att du kan, simma nu!

Men jag kunde inte. Jag sjönk, jag skrek, jag fräste och fnös av vatten i strupen. När jag gick upp ur vattnet var det med skam och en känsla av att ingenting duga till. De andra var kvar i vattnet, det var bara jag som svek.

Den andra scenen är lik den första, men ännu värre. När vi varit i vattnet några gånger tyckte simläraren att det var dags att spela vattenpolo. Om jag saknade bollsinne på torra land, blev bollen i vattnet för mig lika farlig som vilket annat vapen som helst. När bollen första gången träffar mig i ansiktet sjunker jag. Jag blir uppdragen på trappan av simläraren. Det blir min sista dag i simskolan. Pappa låter mig slippa gå dit mer.

Men jag gav mig inte. Nödvändighetens röst fanns fortfarande i mig. Några år senare lade jag min simundervisning på Simhallsbadet, bara en liten bit ifrån Malmös första höghuskomplex, Kronprinsen, som rentav kallades Skyskrapa bland oss barn. På Simhallsbadet – som senare skulle förvandlas till upplevelseindustri med det töntigt provinsiella namnet Vattenpalatset Aq-va-kul – var jag inte lika rädd. Där kunde jag så småningom ta mitt simborgarmärke. Det jag fortfarande minns som skräckinjagande därifrån var klädsimundervisningen. När mina kläder blev våta och klibbade fast vid huden kom paniken tillbaka, känslan av att sjunka.

Varje gång jag duschar eller badar kommer paniken inför vattnet. Varje gång jag sluter ögonen inför barndomen kommer den första kärleken. Båda omständigheterna är lika självklara och lika absurda.