Röster om Israel inför ännu en katastrof

Vid Klagomuren. Foto: Thomas Nydahl

Alltsedan barnamorden på den ockuperade Västbanken och i Jerusalem har jag vridit och vänt på tankarna och orden. Vad kan man egentligen säga? Om inte allt redan vore sagt kanske det fanns någon synpunkt att förmedla. Istället för att säga något plockar jag bara några pressröster, två israeliska, en svensk och en amerikansk. Väl medveten om att jag inte tar med någon palestinsk röst vill jag säga att det viktigaste just nu är att försöka förmedla andra synpunkter från Israel och den judiska världen som inte frivilligt låter sig utnyttjas av den politiska klassen och militäretablissemanget i Jerusalem. De citat jag visar kommer från artiklar som är lätta att hitta i respektive tidning. Det sista citatet är hämtat från en artikel i gårdagens Times of Israel. Det tal som Philip Gordon höll och som citatet är hämtat ifrån, kommer från en internationell konferens som dagstidningen Haaretz ordnade i Tel Aviv - på samma konferens talade författaren David Grossman, och citatet är hämtat ur Expressens översättning av hans tal.

”Den israeliska fredsrörelsen, om den någonsin existerade, dog en långsam död inför de hemska scener som utspelades under den andra intifadan och inför myten om att det inte fanns någon att förhandla med. Allt som återstod var en handfull organisationer som var lika hängivna som ineffektiva inför den smutskastning de utsattes för. Och kvar stod Israel, bortvänt. Det enskilt mest överväldigande beviset för att Israel avvisar freden är givetvis bosättningarna – lackmustestet för Israels verkliga avsikter. I klartext: Den som bygger bosättningar vill befästa ockupationen, och den som vill befästa ockupationen vill inte ha fred. Det är hela saken i ett nötskal.” Gideon Levy, Dagens Nyheter 9 juli.

”Den israeliska förtvivlan innehåller också ett egendomligt inslag av katastroflängtan, eller åtminstone en önskan att bli besviken: ett särskilt triumferande som riktar sig mot dem vars hopp har gått i stöpet. Det är en märklig skadeglädje, eftersom det ju i sista ändan är att skratta åt vår egen undergång. I bland verkar det som om israeliska hjärtan och sinnen fortfarande är förnärmade av förolämpningen att 1993, när Osloavtalet undertecknades, ha vågat tro - inte bara på en fiende som plötsligt blivit en partner - utan på själva möjligheten att saker och ting skulle kunna bli bättre, att det någon gång skulle kunna bli bra. Genom att ha frestats att tro - säger förtvivlansfraktionen - på någonting som är så motsatt vår livserfarenhet, vår tragiska historia, förrådde vi på något sätt oss själva, förrådde vi vårt ödes varumärke, och för den tron har vi betalat dyrt, och skall fortsätta att betala, många gånger igen. Men från och med nu kommer ingen aldrig mera att ertappa oss med att tro på någonting, inte på ett enda löfte, inte på en enda möjlighet.” David Grossman, Expressen 9 juli.

”Eftersom tvåstatslösningen i praktiken är överkörd (eller sönderbyggd) är det följaktligen staten Israel som ensamt bär ansvaret för två och en halv miljoner gravt särbehandlade invånare. Nåväl, inget av detta är i princip nytt. Ockupationen har pågått i 47 år och allt som sker i dag har skett förut, och det mesta som finns att säga har redan sagts (...) Vad jag nog egentligen vill ha sagt är att om detta är vad som menas med en judisk stat tror och hoppas jag att allt fler judar i världen betackar sig. I varje fall borde allt fler av oss säga något.” Göran Rosenberg, Expressen 8 juli.

”Israel confronts an undeniable reality: It cannot maintain military control of another people indefinitely. Doing so is not only wrong but a recipe for resentment and recurring instability.” “It will embolden extremists on both sides, tear at Israel’s democratic fabric and feed mutual dehumanization.” Philip Gordon, a special assistant to US President Barack Obama and the White House coordinator for the Middle East, ur ett tal i Tel Aviv 8 juli.