Måndagsförklaring om blasfemi-lagen

A. Paul Weber (1893-1980): Der Schlag ins Leere (1934/1951)

Som ni såg valde jag att skriva om den upprörande polisiära behandlingen av Dan Parks utställning i Malmö. Det fanns inga som helst planer på att återuppta bloggandet i denna tysta, stilla och sega sommartid. Tvärtom tänkte jag så sent som igår morse att det vore absurt att ställa in sig i åsiktsparaden igen.

Jag var iväg i helgen i mediefritt land. Varken tv eller radio fanns det där på den gamla gården vid Ivösjöns strand. Jag satt i tre timmar i en bra stol och läste utomhus. Jag använde förvisso kryckan vid mina små ”promenader” på tio-femton meter, men smärtan och tyngden upplöstes av den oerhört vackra naturen, alla fåglarnas sång och av stillheten.

När jag kom hem läste jag vad som hänt. Nu slår det mig att vi i Sverige har en klassisk blasfemi-lagstiftning. Det som kallas ”hets mot folkgrupp” har redan i sitt namn inbyggt en föreställning om att allt som sägs eller skrivs är ”hets” om det handlar om människor, händelser eller företeelser som inte är – ska vi våga säga det? – ”svenska”. Som ni vet kan ”hets mot svensk” aldrig inträffa och därför förstår vi också blasfemi-lagens egen logik. 

Vad innebär det att hetsa? Jag har funderat mycket på det eftersom jag ägnat hela mitt vuxna liv åt att argumentera mot etniskt, religiöst, nationellt eller annat hat. Jag har alltid vägrat godta de konspiratoriska tankegångarna som alltjämt ligger till grund för judehatet. Men jag tvekar aldrig att kritisera Israel i frågor som rör mänskliga rättigheter, ockupationspolitiken eller den alltmer reaktionära, etnifierade och religiöst präglade inrikespolitiska situationen, vilket ju många godhjärtade människor menar att man inte får (men israeliska fredsaktivister instämmer i, med anledning av den senaste tidens händelser). Jag vägrar godta att man sprider uppmaningar till våld mot invandrare (eller andra människor som befinner sig i sociala situationer där sådant våld förekommer). Gör man det mot andra, till exempel mot svenskar, vägrar jag på samma sätt att godta det.

Är det ”hets mot folkgrupp” Dan Park ägnar sig åt? Nej, det är det förvisso inte. Det spelar ingen roll att extrema politiska grupperingar i naziträsket älskar honom. Det spelar ingen roll vad andra försöker kapa en människas gärningar för. Det är hos själva ursprungsgärningen – i Parks fall satir, ironi och politiskt förankrad humor – som vi måste göra bedömningen.

Gummilagar är mycket skadliga för ett demokratiskt samhälle. De kan användas just som blasfemi-lagar. De kan användas för att gripa, fängsla och straffa människor som är samhällskritiker, ensamvargar och konstnärligt skapande (eller förstås något fjärde) av det banala skälet att de vägrar godta själva denna samhälleliga konsensus. Om ett samhälle använder en gummilag i sådant syfte kommer det att skapa rädsla, oro och nya konflikter. Jag tror att det är just det som sker just nu i Sverige. 

Människor i konstens värld, som Lars Vilks, Dan Park, Kjartan Slettemark, Håkan Nyberg, Carl-Johan de Geer, Lena Svedberg (och många andra, vars namn inte ramlar ner just nu) har tidigare skapat eller skapar i detta nu verk som fungerat som klipulver på samhällskroppen. Utan sådana människor skulle vi tvingas leva enbart med förnumstiga politiker, ledarskribenter och humorlösa godhetsprofeter. Poängen med att kunna visa konst utan att polisen ingriper är nämligen att varken jag eller någon annan måste ”tycka om” den. Konstens frihet gör det däremot möjligt för var och en av oss att självständigt ta ställning till det visade. Ett av Lena Svedbergs verk hette Den lojale hunden. Just sådana människor kan man trösta med något att tugga på till meningslösa medhårsstrykningar. Det kan ju knappast vara ett ideal för en fri människa.