Eftertanke om tiggare, trashankar och migranter

Foto: Astrid Nydahl

I miljöer där jag vistats de senaste femton åren, rent fysiskt, i diskussioner och i studier, har jag kommit att omfatta en alltmer eurocentrisk ståndpunkt. Det har jag gradvis förstått. Utan att inledningsvis gå in på detaljer har jag undermedvetet vårdat illusionen om att vi européer kan undgå att påverkas av nöden, terrorn och krigen i världen.

 

Hur en sådan avskärmning skulle gå till har jag förstås inte ens varit i närheten av svar på. De illusioner som vårdas särskilt ömt är sådana som rör lagstiftning, EU-politiken, avskaffandet av den fria rörligheten och andra juridiska, radikala förändringar. Självklart skulle man kunna lagstifta mot tiggeri och invagga oss i den urgamla tron att tiggeriets orsaker inte längre finns. Självklart skulle man kunna riva upp besluten om fri rörlighet och invagga oss i tron att det förflutnas gränspolitik var "bättre". Men skulle det i grunden förändra den nuvarande, europeiska belägenheten? Nej, inte ett dugg, däremot skulle det passa som hand i handske för de politiska rörelser som odlar myten om det återuppväckta folkhemmet - "tillbaka till framtiden".

Jag passerar ofta de hitresta tiggarna, här kommer de vanligtvis från Rumänien och Bulgarien. De sitter mest överallt i centrum av staden där jag bor. Jag ser att de mår dåligt. Jag ser att de är smutsiga, trötta och håglösa. Människor ger några slantar då och då. Jag passerar ofta de andra trashankarna. Det finns en växande grupp människor – både unga och äldre – här i staden som präglas av hemlöshet och droger. Jag ser att de är smutsiga, trötta och håglösa. Bara undantagsvis släpper de ut sin vrede. Knytnävsslag utdelas och blod fläckar den nylagda trottoarstenen. Utanför gallerian samlas de varje dag, de hitflyttade tiggarna och de andra.

Ska jag förakta dessa människor? Ska jag bidra till den pågående hetsen mot dem och stämma in i den illusoriska sången om ett Europa som kunde vara opåverkat av skeendet i omvärlden? Sådana frågor har jag grubblat på länge nu och jag har rannsakat mig själv.

Det rasar sedan flera år ett fruktansvärt krig i Syrien. På ena sidan en despoti som styrt landet sekulärt. På den andra sidan en vildvuxen skara jihadister, islamister och andra rebeller med vapen från väst. Kriget har hittills skickat halva befolkningen på flykt. Minsta antydan till etniska eller religiösa motsättningar har slagits ner kompromisslöst av Assad-regimen, på samma sätt som man gjorde på Balkan under Titos och Hoxhas styren. När regimerna fallit har alla de undertryckta motsättningarna exploderat i krig. Myterna om sekulära och fredliga relationer mellan olika grupper har skingrats till högsta tänkbara pris.

Sverige tar emot många flyktingar från Syrien. Hur vore det om Europas nationer – i alla fall de nationer som är EU-medlemmar – gemensamt tog detta ansvar? Vad hindrar att man i mottagandet ger tillfälliga uppehållstillstånd som kan förlängas – istället för PUT med allt vad det innebär. Jag tror att om så skedde skulle de sociala och politiska spänningarna minska en smula. De sociala, kulturella och religiösa problem som uppstått är i många fall ohanterliga. Vi vet att det bland syrier och andra arabiska grupper i Sverige idag värvas jihad-soldater som skickas till den syriska fronten. 

Underrättelsetjänster i olika europeiska länder, också i vårt land, har uttryckt oro för vad dessa unga män gör när de återvänder från fronten. Den islamist från Frankrike som mördade fyra människor på Judiska museet i Bryssel hade varit vid fronten i Syrien och hade sådan vapenerfarenhet att han på bara 43 sekunder kunde släcka fyra liv. 

Det krävs, för att fungera på ett minimiplan, att mottagarländerna hävdar sina sekulära traditioner. Några sönderskurna flicksköten kan inte accepteras. Inget hedersvåld, inga hedersmord. Det borde vara självklarheter som måste hävdas utan minsta rädsla för infekterade ”debatter”. Vi godtar inte att svenska barn får en örfil i skolan eller hemmet. Utifrån ett sådant faktum borde vi självklart avvisa alla ”traditioner”som innebär grova kränkningar av de utsatta.

Men skulle jag förakta människor som flytt detta eller andra blodiga krig? Föraktade jag de människor som flydde Balkan under de blodiga, postjugoslaviska krigen? Nej, rakt tvärtom, jag arbetade aktivt med hjälp, både i ett samhälleligt perspektiv och på det mer privata planet.

Det händer ofta att jag försöker sätta mig in i dessa människors öden genom att föreställa mig Sverige som scenen för ett inbördeskrig. Skulle jag ta till vapen och strida? Absolut inte. Jag skulle snarast se till att jag kunde fly, allra helst med min familj. Skulle någon ta emot mig? Skulle det finnas ett annat europeiskt land som skulle öppna sina gränser för svenska flyktingar? Sådana frågor kan viftas bort som hypotetiska, men jag ställer dem konkret och avsiktligt.

Om jag blev hemlös, var skulle jag sova? Skulle jag sjunka ner i någon form av missbruk till tröst? Jag ser mig själv sitta med trashankarna utanför Gallerian. I alla har jag sett dem sitta utanför Domus, det nu försvunna, vid gamla resecentrum. Jag har ofta föreställt mig situationen för mig själv. Jag vet att människor skulle förakta mig. De skulle med mörka ögon visa vad de tänkte om mig.