Edith Pearlman: Kikarseende. Noveller (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Berit Skogsberg)

Med fjolårets nobelpris till novellisten Alice Munro började jag läsa allt jag kom över. Tyckte mycket om det mesta av hennes magiska noveller, som även i allra kortaste format lyckades fånga ett helt skeende, ja ibland hela liv.
 

Nu har jag läst den bastanta (450 sidor) novellvolymen Kikarseende av Edith Pearlman. Också hon är en ny bekantskap för mig. Och en novellist jag faller för ungefär på samma sätt.

Pearlman, född 1936, är amerikanska och har av kritiker jämförts med just Munro (och med Tjechov). Själv judinna utspelar sig många av hennes noveller i judiska miljöer. Men inte alltid självklart israeliska utan också i andra länder. Kanske är det just dessa jag tycker allra bäst om, oavsett om de utspelar sig i vår egen samtid eller går tillbaka till krigsåren och den stora katastrof som skulle drabba det judiska folket. 

Pearlman har verkligen öga för de små detaljerna. Hon kan övertygande skriva om till exempel olika slags tystnader och få läsaren att tänka på just det fenomenet. Tystnad mellan två människor finns det i en mängd varianter; den fientliga, den kärleksfulla, den ångestladdade tystnaden.

Hon har också en fin förmåga att mejsla fram personligheter med några korta repliker eller beskrivningar. 

Av alla bokens noveller fastnade jag särskilt för Allog, som utspelar sig i ett israeliskt trapphus. Livet tycks där kretsa kring postfacken och gamla paret Goldfanger som behöver en hemhjälp – och tack vare ett statligt avtal med ”en utarmad sydostasiatisk nation” lyckas få drömhjälparen i Joe, en praktisk och händig man som inte bara utför vad han får betalt för utan också en hel del annat. 

I den novellen finns en så vacker och rörande närvaro, både hos de gamla och de alldeles unga. Och redan skildringen av ordet allog är fascinerande i sig, detta ord som i Jerusalem ”fick en bibetydelse av Oumbärlig hyresgäst” medan det ”i det lättsinniga Tel Aviv anspelar” på portvakten.