Diktonius och Ekelöf växlar brev

Diktonius, Ekelöf och Edith Södergrans mamma framför hennes hem i Raivola 1938. Foto: Ebbe Linde.

Överraskande bokpresenter är något av det bästa jag vet. Så när paketet från vännerna Ulrika och Anders i Västra Nyland anlände kunde jag glädjas åt två antikvariska volymer. Den första är nu utläst, en brevväxling mellan Gunnar Ekelöf och Elmer Diktonius, åren 1932-51, sammanställd av Ulf Thomas Moberg och med titeln Frysom: lysom! Det är märkvärdig läsning på flera olika sätt. De kärva villkoren, både för litterära tidskrifter och för litteraturen i stort känns väl igen. Också det ständiga slitet med att få saker färdiga och tryckta. Men eftersom brevväxlingen pågår också under andra världskriget har jag särskilt fäst mig vid vad de två skriver i ämnet. Diktonius skyr politiken som pesten och talar väldigt lite om kriget. Han funderar bara kring drömmen att få lämna Finland. Ekelöf säger så mycket mer, både om Hitler och nazismen, och om tidens svårigheter. De två diktarna är ju unga och får småningom familjeplikter. Och supen finns ofta med i breven.

"Fy fan för det lilla livet, men var finns det stora?" kan Ekelöf utbrista. "Äst du sjuk eller annars ihålig i skallom eftersom inga ord på länge sen" klagar Diktonius. Även om Ekelöf faller in i några suspekta formuleringar om judar i allmänhet och en specifik jude i kretsen kring tidskriften Spektrum så är hans hållning nog tydligast uttryck i följande: "Jag inser mer och mer den enda möjligheten: att dra sig undan" och "Varje större samling mänskor drar ner det sanna till ett riksdagsbeslut eller en föreningsfråga. Det personligt sanna. Jag avskyr människor i klump, jag avskyr myror och termiter." Ekelöfs aversioner formuleras tidigt, mellan 1933 och 1935, sedan återkommer de under kriget inte i breven: "Jag är principiellt ingen judehatare, men börjar bli mänskohatare".  1940 gör han ett viktigt utfall mot Erik Blomberg:

"Blomberg ringde häromveckan, vi var ute och gick och han fröjdades över franskengelska motgångar och kallade finska kriget humbug etc. Talade om att judediktaturen skulle bort osv. Det där värkte in i mig en tid, så jag skrev ett kort och sade ifrån att jag gav fan i hans personliga rankyner och sociala läseri och inte ville ha me´t att göra. De många krigen har vänt upp och ner på många, många här."

Som historiska dokument är de här breven ovärderliga. Man stiger ner i en tid och tycker sig plötsligt höra människor runt om sig som diskuterar och grälar över det pågående stora kriget. Mitt i samtalen kan jag framför mig se Diktonius, som i ett av sina brev skrev:

"Ja, så det ser ut i världen. Och vad fan kan man åt den saken. Bara vara lugniman och lugnifru."

Nog ville han helst slippa alltsamman, utan resonemang men med desto mer litteratur och diktning. När de två tappar kontakten skriver Diktonius ett brev (i juli 1951) där han säger:

"Ja vart fan vi hamnat från varandra - och varför vete fan (...) Men dina samlade tillhör i alla fall min hyllas mest använda don, och bortom slaskridåer och annat hägrar stunder då vi suttit samman och haft det fint och gott. Det minns man till slutet."

Det är bokens sista brev och ett vackert slutackord mot bakgrund av de stormiga åren och allt det som hotade och dödade människor.