Första julen med förstfödde sonen, 1973 Motetten, Lindängen, Malmö. |
Jag kom 1972 till nybyggda Motetten som är en del av Malmös södra förort Lindängen. Jag
skulle bli pappa för första gången. Vi flyttade in i en tvårumslägenhet
på trettonde våningen, med en svindlande och kuslig utsikt över Malmö
och Själland. Vår första son föddes i maj 1973. Vi skaffade en större
lägenhet i samma område, nu på andra våningen i den serie låghus som
byggts i sextonvåningshusets skugga.
Lindängen
är för mig starten på vuxenlivet. Där började det liv som stod oskrivet
framför mig. Jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik då. Den trötthet och
lösningsmedelsrusighet jag kände varje kväll var inte möjlig att
kombinera med familjeliv. Mycket av tiden sov jag bort.
Efter Lindängen bodde vi också på Nydala och Bellevuegården. Det var två förorter som betraktades som trygga och stabila. När vi definitivt lämnade Malmö 1981 hade Bellevuegården förvandlats till getto. Mitt sista minne är hur två mycket unga pojkar bryter upp låsen till min moped. Jag står på balkongen och ropar åt dem att de ska lämna platsen. De skriker att jag ska skita i det de håller på med. Först när jag går ut ger de upp.
Den kommande natten, innan vi skulle styra kosan till Tollarp, (via Ystad i sex månader), fick jag ringa polisen. Då jagade några yngre män varandra med dragna knivar. Jag såg genom dörrens titthål hur en satt ovanpå en annan i trapphuset med sin kniv mot den liggande mannens ansikte. Blåljus och sirener var inget jag ville erbjuda mina barn som vardagsmusik.
Avvecklingen av Malmö går rasande snabbt. De som vill se, ser det också. Många vill inte se och betraktar varje rån, misshandel, våldtäkt, mord, brandbomb eller annat brott som isolerade företeelser. De ser inte att Malmös förvandling till en stad delad i två halvor ligger till grund för avvecklingen. Sådana osynliga gränslinjer i en stad blir som pisksnärtar in i den halva av befolkningen som vill leva ett anständigt liv. Långt in i familjerna slår dessa piskor och budskapet är entydigt. Här kan man inte leva, om man inte också varje dag ska påminnas om gettots villkor. Att det dessutom finns andra gränslinjer gör inte saken bättre. Så blir till exempel de fattiga allt fattigare. Malmö var en stolt arbetarstad med tung och viktig industri. Där arbetarklassen levde finns idag mest getton. Mitt födelsekvarter Sevedsplan är ett skrämmande exempel på det.
Thomas, du har helt rätt i uppdelningen av Malmö. Dels så byggs det borätter för en välbeställd medelklass vid Centralen och Hyllie. Ett nytt enormt kombinerat konferens, konsert och hotell byggs vid kanalen förutom redan färdigbyggda (?) Västra Hamnen. I resten av stan flyttar invandrarna av första och andra generationen fram sina positioner. Några har råd att bo bättre men de flesta är fast i gettona. Och det är klart, med mera än 40 % av icke-etniska svenskar i stan måste det märkas. Malmö liknar alltmera utländska städer med stor segregation och ökad fattigdom. Både jag och du har flytt stan som jag faktiskt trivdes ganska bra i fram till 1984 då jag flyttade och så gör säkert många andra.
SvaraRaderaÄmnar också flytta.
SvaraRaderaUtan robinhood-skatten skulle vi ha ett Detroit i Norden i Sveriges tredje stad.
Amerikanarna har ett talesätt:
There goes the neighbourhood när minoriteterna anländer i villakvarteren.
Fortfarande står våra humanitära riddare till politiker och deklamerar med darr på stämman att i vårt land får man bo var man vill oavsett försörjningsförmåga.
Den principen är heligare än petitesser som ordning och sammanhållning.
Och i den andra vågskålen, vi har ju Zlatan.
HUBERT