Intervju med Lisa Nilsson: Befriad från hämningar och tabun. En svensk sångerska med saudade

Ikväll har jag sett en fantastisk konsert med Lisa Nilsson (som du kan se här ett bra tag till till). Och det föranleder mig att reprisera den intervju jag gjorde med henne och som finns med i min bok Musiken som föddes bortom haven.

Thomas Nydahl: I din sång ”Var finns du nu” finns dessa rader:

I nattens trygga famn

Kan jag glömma bort ditt namn

Jag vill sova mig igenom smärta och skam

Tänd eld på mig, låt ingenting bli kvar

Jag vill stiga upp som rök i gryningen

Och i ”En kärlek utan namn” heter det:

Att älska dig blir inte lätt

Jag känner igen denna typ av text från den moderna diktning som idag sjungs i fadon. Det handlar om de stora, starka och ibland livsavgörande känslorna. Poeten Vasco Graça Moura har rentav skrivit en fado som heter” Fogo Preso”, Fyrverkerier, för Mísia, där elden och kärleken är förtärande på samma sätt:

Min kropp antänds av din brinnande kropp

Våra kroppar flammar upp, ljuset från krevaden

fortsätter döda oss

tills det försvinner

Så illumineras mörkret

och allt är glömska

Våldsamt och så mjukt

Hur förhåller du dig till denna lyriska tradition, där det inte finns någon rädsla för de stora orden? Jag frågar därför att jag på din skiva Små rum tycker mig se en diktning som hellre kretsar kring det svåra och komplexa (Att älska dig blir inte lätt) och de situationer i livet då ödet (fado = fatum = öde) tycks vara att man först måste förtäras för att uppnå glömska. Innan det skett kan inte ett nytt liv, ett nytt sammanhang växa fram. Det är en typ av text som radikalt skiljer sig från schlagerbanaliteter sådana vi i norra Europa känner dem. Vad tror du om den portugisiska mentaliteten som inspirationskälla för ditt eget skapande? Kan ödestron och orädslan, det svåra och hårda hänga ihop, så att texten måste stå precis så naken för att den ska bli sångbar?

Lisa Nilsson: Jag dras till generellt till motstånd. Det du uppfattar som svårt eller komplext i mina texters beskrivning av kärleken handlar om motstånd. För mig står motstånd för substans något som känns, som tar emot så att man inte bara faller framlänges utan måste kämpa lite... Motstånd tydliggör en identitet till skillnad från tillgänglighet och tillagsvarande. Och längtan efter utplåning i samband med kärleksförlustens förnedring handlar nog om just det - längtan efter pånyttfödelse till ett liv utan den intensiva smärtan och sorgen.

Jag hade inte kommit i kontakt med brasiliansk musik eller portugisiskan när jag skrev de texterna. Det allvarliga, tunga och stora fanns i mig från livet, uppväxten och all musik jag dragits till, och från mitt poesi-intresse. Jag tycker att livet är djupt och stort. Jag tycker att musik är det största som finns och jag letar efter ord som kan väga upp musiken och beskriva hur det faktiskt känns. Det är inte en förutsättning för att texten ska vara sångbar utan en förutsättning för att texten ska vara sann. För mig handlar det om sannings-kärnan och att i mitt konstnärliga arbete från och med nu och så länge jag lever försöka nå så nära den kärnan som möjligt. Att låta den strävan få vara lite helig… och magisk.

Efter många år i början av karriären med andras mer konstruerade texter, som visserligen beskrivit mycket om kärlek, förlust av den, längtan till den och relationer men på ett mer vardagligt och allmängiltigt plan, började jag för 10 år sen att utforska mitt eget uttryck. Mitt bästa personliga exempel på "Saudade-paradox" är i min låt "Säg det igen". Det är det närmaste kärnan jag har kommit hittills och den låt som starkast griper folk på ett oförberett och omedelbart sätt.

Du lade din hand på min rygg, jag vände mig om

Och du gjorde det man aldrig får göra

Du strök min panna

Med stora, varma, sträva, trygga händer

Och sa  - jag älskar dig, jag älskar dig,

jag älskar dig

 (ur ”Säg det igen” ) 

När jag under några månader 2004 bodde i Brasilien och började översätta texter upptäckte jag ett allvar jag saknat i moderna sånger. I  lyriska texter av Vinicius de Moraes, Torquato Neto och Aldir Blanc. Det finns även somligt i melodierna som påminner om gammal svensk musiktradition.



Jag känner att jag genom att översätta - som ju innebär att låna någon annans ord- och från en annan tid! - och omformulera dom till ett personligt avtryck -blev befriad från en del hämningar och tabun inför detta att använda de stora orden och dramatiken, som att ha en ursäkt – " Det var inte mitt påfund, jag har endast förvaltat..". Jag kan då få arbeta med ord på ett sätt jag inte vågat och på så sätt kanske få mod att sedan skriva egna originaltexter direkt på svenska med lika stort allvar. Jag tycker att det generellt handlar om att ett allvar gått förlorat i modern tid, i fler avseenden än musikaliska eller lyriska… Vi hade också det där höga språket i svenska sånger förr ("han kom som en vind... vad bryr sig en vind om förbud") Jag fastnar mest i det som skapades mellan ung 1965-75, både i Sverige  och Brasilien, stor lyrik men tillgänglig för folket. Fado är nytt för mig. Jag börjar upptäcka den genom bl a Mariza men är mycket begränsad i min portugisiska och saknar i fadon ibland melodierna som talar för sig själva. Fado-skivor kan för mig bli lite enformiga. Men textmässigt ligger det ju helt i linje med det jag funnit i brasilianska sånger och i vårt eget svenska musikarv från t ex Alfvén, "Jag längtar dig, jag längtar ditt rike, jag längtar mest då du är när...". Snacka om saudade!

Det är lätt att glömma bort vårt eget poetiska svenska uttryck, eller förminska det i skenet av hur det låter idag - en bild baserad på det som spelas i skval-radio… Det finns massor av stor lyrik i Sverige också. Samma sak gäller vrång-bilden av Sverige som ett passionsfattigt land. Vi vilar på en historia med svidande eldiga polskor och sångcykler om enorma tragedier. Och kanske är det just därför man är så dragen till det du kallar "den portugisiska mentaliteten". Det "osvenska" är tämligen svenskt. Vi behöver bara bli påminda om det som finns i oss genom kontakten med de kulturer som aldrig stängde av eller trängde undan dramat och passionen.

TN: I en intervju i DN säger du om saudade-begreppet att det ”betyder en saknad som både är smärtsam och ljuv. Vår längtan är alltid kopplad till någonting och vi tror därför att vi måste tillfredställa den. I Brasilien finns föreställningen om en längtan i sig”. Hur menar du att saudade konkret gestaltar denna ”längtan i sig”. Amália Rodrigues brukade säga att ordet optimism borde avskaffas, därför att världen ser ut som den gör. För mig tycks det som om hennes hela bestämmelse och öde ligger i linje med det: att realistiskt skåda ödet/problemen/längtan i ögonen, finna sig, kanske acceptera att det är som det är, även om det är en längtan som ter sig omöjlig att uppfylla. Amália hade denna syn på livet och gång på gång har jag sett/hört hennes uttrycka den. Och det strider ju verkligen mot vår mentalitet: ”Ropen skalla/daghem åt alla”, förstår du hur jag menar? Jag vill inte påstå att det är fel att kämpa för bättre villkor eller för rättvisa – tvärtom! – men jag tror att vi har mycket att lära av saudade-mentaliteten. Och som en följdfråga: vill du helt kort utveckla hur du ser på förbindelsen mellan det smärtsamma och det ljuva – som en paradox eller som en motsättning?

LN:  Saudaden som paradox eller motsättning? Jag älskar paradoxer!  Jag vill nog se saudade som varken paradox eller motsättning utan ett ord som uttrycker båda sidor (smärtsam och ljuv) beroende på berättelsen som helhet. Saudade är ju både saknad och längtan. Saknad efter ... längtan till. Det gör ont att sakna någon man inte kan träffa/få men det är ljuvligt att längta efter en älskad som man ska återse. Samtidigt är det en fysisk oros-smärta i längtan i sig. Den smärtan finns där som en signal för att den vill att man ska göra något åt den - nämligen förenas med föremålet för längtan. 

Saudade kan rikta sig till en person, plats, familj, tid i livet, eller ett tillstånd.Det är ett stort ord som inte gäller banala ting. Inte saudade efter sin dator men kanske för doften av ett svenskt höstäpple. Men jag menar att saudade kan vara en känsla som innebär att man är i kontakt med något viktigt som man inte nödvändigtvis måste få fysisk kontakt med. Man måste inte äta äpplet eller kyssa mannen… man kan befinna sig i en smärtsam och ljuvlig kontakt med känslan inför att göra det. 

Saudade kan även vara ett tillstånd av längtan eller saknad och man behöver inte veta varför eller efter vad. Man grips av den ungefär som man grips av melankoli. Det är inte alltid man vet varför och det gör ingenting, man befinner sig i den. För att revidera det du läste i DN måste jag säga att jag, och de flesta med mig, kan uppleva det så med saknad eller längtan också. Odefinierbart men gripande. Och vi längtar och saknar i stora begrepp… sina ungar i splittrade familjer, en bortgången livskamrat, ungdomen eller att få bli det man ville bli när man blev stor… Jag tror dock att vi i dagligt språkligtbruk och alltför lättvindigt förhåller oss till längtan och saknad på ett ytligt sätt. Man "längtar" efter en saftig hamburgare, efter julklappar och att få gå på semester, och man "saknar" Raketost, Lasse Berghagen i Allsången, eller Kalles Kaviar när man är utomlands...

Iakttagelse nyligen i Rio: Mina vänner hälsade mig när vi återsågs efter lång tid med "-Que saudade!" Som ett slags "- Vad underbart att ses igen, vad jag har saknat dig!" Det var ett nytt perspektiv på ordets användande för mig.

Angående Amalias avskaffande av optimism: Vi lever ju i en privilegierad kultur som har kunnat ställa krav på rättvisa och skapa förväntningar på en existerande sådan på grund av att vi har haft förutsättningar för det ekonomiskt och politiskt. Det du kallar "Saudadekulturen" tolkar jag som de flesta kulturer i övriga världen som utvecklats ur underkastelse och orättvisor. Fattigare länder med korrumperade militärdiktaturer och segregation. Där vet människor att rättvisa inte existerar - det är inte konstigt för dom. För oss är det det eftersom vi kommit ovanligt nära något som tenderade att vara äkta rättvisa i vår historia. Det är ju inte för inte som det är just i Sverige ett uttryck som "rättvisemärkt" kunnat uppstå... Även den oskulden är borta nu. Även vi börjar inse att det var en bluff. Vi har dock anledning att  behålla "optimismen" vilket i stora delar av världen inför många livsöden känns som ett malplacerat  ord... som i Rio de Janeiro bland hemlösa unga mammor med små bebisar liggande bredvid sig på gatan mitt i all trafik och stress.

TN: En fråga som ofta diskuteras bland fadoartister är huruvida texten han eller hon sjunger måste bottna i den egna erfarenheten/attityden. Eftersom du skriver dina texter själv antar jag att det är lika viktigt för dig. Finns det något i din brasilianska erfarenhet och din förståelse av saudade som du ser kommer göra avtryck i dina texter? Jag tänker inte minst på det utifrån DN-intervju där du talar om ett slags repliker på manliga texter. Vasco Graça Moura har skrivit en rad texter som kvinnor sjungit, flera olika, som gestaltar ett slags sensuella och erotiska känslor och där övertygas man direkt om att orden bottnar i den kvinnliga fadistans uttryck.

LN: Jag vill känna att jag har insyn och förankring i det jag sjunger om. Jag vill att det ska vara sant för mig. Men det måste inte vara hämtat ur personliga erfarenheter. Jag berättar gärna andras historia som i "Viola" från min skiva Viva. En skiva som för övrigt är en splittrad mix mellan mitt gamla uttryck och det nya jag då är på väg in i… Jag jämför sången med att skådespela. Jag är berättare, jag måste kunna gå in i texten utan att den är ett autentiskt utdrag ur mitt liv. Att föreställa sig texten tredimensionellt, gå in i bilden, veta hur platsen ser ut, veta att det handlar om dig just då, vad du har gjort innan, vad du har på dig, om du har gråtit eller skrattat innan "scenen" börjar… Sång är för mig att gestalta något. Bland stora tidlösa manliga poeters texter är det inga problem att kliva in och vara uttolkare som kvinna. Där är ämnena och språket oberoende av kön. Jag menar att de största skillnaderna ligger i dagens pop-lyrik. Där tycker jag att det saknas kvinnliga förebilder, med Eva Dahlgren som ett lysande undantag bland alla dom män som regerat och formgivit svensk populärmusik. Popkulturen är mycket mer influerad av macho-ideal. 

Springsteen/Lundell. Rock´n´roll. Det är lite en fråga om den så kallade finkulturen och folkrocken. När man skriver tidsbunden, modern text blir det tydligare vad som är manligt och kvinnligt. Cornelis är ett utmärkt exempel på en man som var väldigt "manlig" men som genom sin höga begåvning och vilja att kommunicera det äkta skrev på ett sätt som man trivs i även som kvinna. En poet. Som Vinicius de Moraes, en stor karl som skrev oerhört känsligt om den stora kärleken. Eller Chico Buarque. Som kvinna har man anledning att fokusera på vissa frigörelsebehov fortfarande. Jag är ganska trött på bilden av den snygga sångfågeln som blir försedd med slagkraftig musik av en hop strategiska och skickliga män. Då är det intressantare med unga kvinnor som inte vill vara vackra, poserande divor utan med egna ord berätta om sina känslor och kommentera samtiden på ett kompromisslöst sätt utan att ha behagandet som drivkraft. Något jag tampas med själv och som tar tid att göra upp med - inte minst ur plånbokens perspektiv… Jag behövde dels få tag i ett mer feminint och lyriskt sätt att uttrycka mig som jag saknat men också ett rakt, osentimentalt och rationellt kvinnospråk. Min "En kärlek utan namn" som du citerade är däremot en replik på en kvinnlig poet, Elisabeth Hermodsson och hennes "Dikt vid havet". Jag har lika stort behov av att få bli en del av det fysiska beskrivandet av den vackre, väldoftande mannen som komplement till männens eviga beskrivningar av kvinnans behagfulla skapelse som av att vara obekvämt arg feminist. Jag vill avliva schablonerna och reglerna. Inte antingen/eller utan både/och. Inte paradox som motsats utan som komplement - ett jin & jang. Ljuv och smärtsam.

TN: Har du i Brasilien också mött något av fado-kulturen?

LN: Det var inte fadon jag upptäckte i Brasilien men väl samma fenomen i andra musikstilar. Cançãos...Chancons...Sånger...samma grundprinciper överallt och olika former av saudade i olika kulturer.

not:  Vinicius de Moraes har skrivit en fado om förbindelsen mellan Brasilien och Portugal, Saudades do Brasil em Portugal,  den finns med på Katia Guerreiros skiva Tudo ou Nada (2005)